Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1848, sida 2

— ———————————— — det svagaste af fartygen, anfalla det och taga det med eutring, innan linieskeppet kunde hinna komma till hjelp Manövrerna för denna plan befaltes, och snart voro fartygen så nära hvarandra, alt man hörde hvarandras trummor. Linieskeppet förstod meningen, satte alla segel till och styrde rakt på den sranska fregatten. Det såg nu ut som om de tre fartygen seglade samma väg, de voro nemligen alla på en linia, afstånden mellan dem voro doek olika. Från den franska sregatten, som var i midten, var det endast en fjerdedels lieue till den engelska, men två lieues till det engelska linieskeppet. Snart förminskades atstånden, ty den engelska fregatten, som insåg sin fiendes mening, behöll icke flera segel uppe, än dem, som behöfdes för manövern och afbidade det hotande anfallet. Den franska kaptenen såg, alt ögonblicket för striden nalkades, och bad prinsen gå under däck. Men prinsen, som aldrig sett någon strid till sjös och önskade alt nu få begagna sig af tillfället, bad alt få stanna qvar, lofvande att blifva vid fockmasten och att icke hindra manövern. Kaptenen, sem älskade de tappre, hvad fädernesland de än hade, jakade till hans begäran. De två sregatterna närmade sig hvarandra alltmera; men fastän de franska artilleristerne voro på sin post, fastån luntorna tändes, fastän kanonerna i sina tunga lavetter tycktes begära att få säga ett ord till förmån för republiken, blef dock allt tyst om bord och man hörde icke något annat ljud än marseillaisen , som kaptenen fortsatte att hvissla. Detta var det enda stycke, han kundejoch han använde det vid alla tilltällen; efter den ton, med hvilken han hvisslade, varierade uttrycket och man kunde på intoneringen höra om han var vid godt eller dåligt lynne. nöjd eller missnöjd, ledsen eller glad. Denna gång tycktes ljudet smyga sig fram mellan tänderna och detta lofvade icke något godt åt herrar engelsmän. Ingenting kunde synas mera hotande än delta skepp, tyst framilande rakt på sin slende, som hvarje femte minut skickade en salfva utan att detta ett ögonblick hindrade den franska fregatten i silt lopp. Slutligen voro de båda fartygen nästan bredvid hvarandra, den engelska fregatten hade nyligen gilvit en sallva. då kaptenen på den franska kominenderade: fyr! Tjugof ra kanoner dånade på en gång, för den engelska fregatten sollo tvenne master och alla fartygets fogar skakades; straxt derefter hörde man de båda fartygens sammanstötning. Nu uppstod ett ögonblick af förskräcklig villervalla; engelsmän och fransmän voro snart så blandade om hvarandra, alt man icke igenkande vän eller fiende. Tre gånger bestego fransmännen den engelska fregatten med en kraft lika våldsam som en ström, kastande sig utför ett bråddjup; tre gånger drogo de sig tillbaka. Slutligen, vid fjerde försöket tycktes allt motstånd hatva upphört, kaptenen var för. svunnen eller död. Alla begåfvo sig ombord på den engelska fregatten; den brittiska flaggan var det enda som protesterade mot segren; en matros gick upp för att taga ned den. I detta ögonblick hördes ropet eld ; den engelska kaptenen hade med en lunta gått ned till krutdurken. Engelsmän och fransmän kastade sig om hvarandra om bord på den franska sregatten för alt fly den vulkan, som öppnade sig vid deras fötter. Kaptenen satte roparen för munnen och kommenderade den manöver, som skulle aslägsna fartyget. Och den vackra fregatten, likasom förstode den den nötande saran, gjorde en rörelse baklänges. Isamma ögonblick hördes en kn Il likasom om hundrade kanoner dundrat på en gång; det engelska skeppet sprang i stycken som en bomb, kastande högt mot skyn sönderbrutna master, krossade kanoner och sönderslitna kroppar. En hemsk tystnad följd e, allt var förbi, flenden fauns icke mer.