Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1848, sida 2

La jettatura af ÅA. Dumas). Grefvinnan de M— började inom sig sjelf ångra att hon frestat Gud genom att bjuda prinsen till sig. Hon trodde dock, alt alla de tre olyckliga tildragelserna möjligen kunnat fötrått , om an icke prinsen varit tillstndes; hon fruktade alven sina vänners sarcasmer, om hon visade sig vara rädd for honom och dessutom hade hon svårt alt gora sig honom dvltt. fHIOU hade lUmnat prinsen sin arm och han utgjöt sig i betygelser om sin ledsnad öfver de lika otroliga, som oväntade tildrageiser, som hade fördystrat festen. Alla dessa gemensamma omständigheter törmadde henne, alt ännu yiterligare trotsa ödet. Grevinnan visade sig saledes ännu älskvardare inot prinsex, oaktadt den tappade brickan, det olormodade ovadret och den sönderslagna kronan. Sedan dansen slutat, skulle man få höra sång; det var vid denna lid, som Paösiello och Cimarosa, Rossinis tvenne föregångare, delade den musikaliska verldens beundran. Man sjöng stycken omvexlande än af den ene och än al den amlira. En af de bästa tolkarne för dessa båda genier, var Signora Erminia, prima donna vid San Carios thealern. Det var en sopran af det storsta oinsang, med en säkerhet i röst och method, sou man icke förut kunde påminna sig halva hört. Signora Erininia bade au varit i Neapel i tre år och ännu hade man aldrig hos henne upptäckt den minsta heshet eller det minsta fel i hennes sång: alla beundrade henne. Hon hade loivat att hos gretvianan de M— sjunga den bekanta atian Pria che spunti, och ögonblicket var kommit, då hon skulle uppfylla sitt löfte. Sedan dansen slutat, placerade sig hvar och en så, alt salongen lemnades fri åt signora Erminia.