första ögonblicket att komma, men den slora dagen kom, och nyfikenheten besegrad fruktan; klockan nio på aftonen var gresvinnan de M-—s våning uppfylld af folk. . Sällskapet delade sig, och en del promenerade i de präktiga trädgårdarna, upplyste med färgade lampor; från flera ställen af parken hördes instrumentaloch vokalmusik. ; Klockan tio kom prins de . Prinsen var nu en förträfflig kavaljer, som visserligen länge begagnat glasögon, det är sannt; som snusade hellre än fölk i allmänhet, det ar också sannt, men hvars rika, i lockar fallande hår ännu länge borde göra peruk öfverflödig. Han hade god karaktär, var glad och dvick och i alla andra afseenden lycklig, endast han varit qvitt den förskräckliga jetiaturan. Hans inträde till grefvinnan de M— ålföljdes af ett litet ätventyr, men detta kunde ju hafva händt honom förutan; en betjent släppte nemligen, just i det ögonbiick, som prinsen Öppnade dörren, en bricka fullsatt med glacer. Prinsen gick alt uppsöka: värdinnan, som i likhet med de flesta af sällskapet, promenerade i trädgården. Det var en af Neapels herrligaste aftnar, då juninettan mildras af hafsluften. Hämlen tindrade af stjernor, och månen, som uppsteg öfver den rykande Vesuven, liknade en ofantlig stor glödgad bomb, utkastad ur en jättem rsare. Prinsen fann värdinnan, sedan han i tio minuter letat bland mängden efter henne. Då hon märkte honom, skyndade hon emot honom, och de vexlade de vanliga komplimenterna; sedan lemnade grefvinnan, för alt visa det förakt hon hyste för ropet om jettaluran, sin kavaljers arm och fattade prinsens. Smickrad öfver denna grace, ulgjöt sig prinsen i beröm öfver festen. — Ah, min nådiga grefvinna, sade han, hvilken charmant fest ni ger och hvad man länge skall tala om den.