tbeoretiska ingjuter i läroverket; om den medborgsanda, som detsammas allmänlighet kunde utveckla; derom bryr man sig icke. Med ett ord — man fortsätter, blott på ett dyrare sätt, den gamla privilegierade ensidigheten. Alt under dessa utsigter tonen inom Riksstånden, och i synnerhet inom de två valda stånden, icke kunde vara angenäm för Rege ringen, är således icke underligt; men missnöjet var ännu temligen återhället. Stånden emottogo en del speciella propositioner, som mojligen kunde innehalla ett oech annat, vittnande om omtanka och nit i detaljerna. Man väntade ånnu flera — och framför allt — man ville ej tro, att den dyrbaraste angelägenheten, representationsresormen, skulle kunna lemnas af Regeringen i det hjelplösa skick, hvari ett misstag om personliga krafter försatt den, då detta ännu lätt kunde hjelpas genom en oppen sramställning af antagliga principer. Man såg ännu blott omkring sig, liksom for att fråga hvarannan, om det vore skäl at gilva allt hopp om Regeringens goda vilja förloradt — och om man borde begagna sig af det sinanciella misstaget, för att tillika hämnas på hennes politiska, — då vär förste minister, sätminstone asorste i rangordningen) belt oförmodadt gaf väckelse åt det obeslutsamwa betraktandet. I ett svar på grefve Anckarsvärds anmärkningar mot den Kongl. propositionen, inblandade nemligen grefve Posse icke endast Konungens personlighet, på ett högst oparlamentariskt sätt, utan han sökte äfven att återupplilva striden om det Kongl. prorogativet, rörande grundskatternas eller de säkallade aordinarie statsinkomsternas oförändrade skick, samt att nedtysta alla röster, som böjas mot de sorokade anslagen, med den hotelsen, att ahvarken ett eller manga afslag å Konungens fordringar af statsbidrag kan inverka på hans (Konungens) ofvertygelse om hvad för riket är bäst och nyttigasl, eller rubba de grundsatser, hvarefter ban anser sig böra utofva silt höga regentkall. Då denna grefve Posses förklaring blifvit upptagen af tidningspressen ) men det oaktadt qvarsitter i radet, så måste således denna utgjutelse vara å högs a ort gillad; och man sår avtaga, att sådan er nuvarande Regerings äsigt om sitt kall. Om så är, kan man med skäl säga, att vi äro i en rätt besynnerlig ställning. I vår grundlag säges, alt Okihets Ständer äro Svenska solkets representanter. Ständerne sjelsve erkänna, att deras sammansättning vållar, att detta grundlagens begrepp icke väl motsvaras. Hela folket ropar på nodvändigheten att på annat sätt få utse sina ombud, samt organisera deras sammansättning och öfverläggningar. konungen sjelf later sin regering erkänna beholvet af en reform. Hans förste minister säger Ständerna rent ut, att hvad de avföra eller besluta icke kan rubba Konungens öfvertygelse om hvad som är för Riket. bäst och nyttigast; och oakladt vi säledes mäste anse såderneslandet i detta ögonblick blott bafva en representation, för sken skull — ja, hvad värre är, en representation som Regeringen hvarken tror eller aktar, — så ser man ingenting af Regeringen göras, för att tillvägabringa en lycklig förändring deri. Slutsatsen deraf kan icke blifva någon annan, än att Regeringen icke vill hafva någon folkets representation ; alt den ej vill erkänna någon myndighet i landet, såsom uttryckande folkets tunkesatt; att den ej vill höra folkets röst; utan alt den blott vill handla efter sin egen ofvertygelse, elter sina egva grund) Att den ej genast upptogs på riddarhuset, bevisar, huru föga man der hyser någon kansla för folkombudens värdighet och nationens grundlagsenliga rätt att uttrycka sina behof och önskningar. Grefve Anckarsvard, som ministerns phrase undaått. blef af ingen un