väl sörundra sig, om under sådana förhållanden representanterne anse den kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och behof, med dess öfverdrilna yrkanden på anslag och dess åsidosättande af all omsorg för de skatidragandes lättnad, såsom ett bevis, att regeringen alldelesicke ämnar förverkliga de löften, som Konungen gaf nationen, då han första gängen helsade Rikets Ständer ? Alt regeringspersonalen sjelf kan förvånas öfver det ogillande, den rönt, bevisar blott att den sjelf icke märkt hela vådan af de principer, som den förste ministern på detta sätt biträdt; ty då skulle de ofrige fattat, att de icke kunnat vänta sig något ennat från representanternes sida. Uoder dessa sålunda hbelt oförväntadt blottade förbållanden, är det ej underligt om regeringen önskar att se Rikets Ständer snart åålskiljde, och sedan talmännen i gör varit uppkallade till Konungen, hade de i talmanskonklaven tillkännagifvit , att Konungen ultryckt sin önskan, att Riksens Ständer kunde åtskiljas omkring midsommarstiden. Utskottskottsordföranderne hade i anledniog detaf blifvit tillkallade, och öfverläggning hade uppstått om bästa sättet att påskynda de många vigtiga angelägenheter, hvilka ännu icke det ringaste äro vidgjorda. Ålven detta sätt, all genast önska få taga farväl, sedan man unss helsat Rikets Ständer, utvisar imedlertid en fortfarande obelåtenhet med ständsrepresentationen och liknojdhet för all representationsresorm; och den gifver således förste ministerns. förklaring ett nytt stod. Man finner deraf, alt det ej är utan skäl jag fäster den uppmärksamhet på denna förklaring, hvilken eljest kunde synas mängen vara större, än den förtjenade. x L