KORBESPONDENS. Stockholm den 40:nde December. I ett föreg. nåmndes, att jag ämnade något utförligare äterkomma till den Kongl. propositionen 4om Statsverkets tillstind och behoso, hvilken på ett så nedslaende sätt betagit oss hoppet att få se Regeringen pätänka lindring i skattebordorna, bereda lättnad i grundskatterna, samt löretaga inskrånkningar och besparingar i statsulgilterna. Sedan hasva likväl i Riksstanden så fullständiga yttranden derötver förekommit ocb i synnerhet: grelve Auckarsvärds i Adeln, prosten Sandbergs i Prestestandet, samt Bengt Gudmundssons i Bondestandet, att då dessa dels redan blilvit meddelade, dels, enligt lolte i dåstonbladeto, komma att meddelas, ev stor del detalj anmärkningar kunna anses ösverslodiga. Jag vill alltså blott göra en utförligare framställving om propositionens allmänna beskallentet. I sin lorm har den bibehallit den med grundlagens alsigt oförenliga uppställning, att icke sorst redovisa for A(Ssatsverkels billslånd.o En omsorgsfull profniug af slatsinkomsterna; orsaken till de mer eller mindre tillfredsställande resultaten af hvarje inkomst-titels uppbörd; antydondet af beskattningsgrundernas mer eller mindre lämplighet och inverkan på folkets ställning och näringar, en plan för betrådande af en annav bana, i denna vigtiga del af statsbestyren: allt detta fattas. Man höres nu, sedan den nya regimen gilvit så mycket bopp, att ej älven säga lölteu, om ett omsorgsfullare system för våra samhällsangelägenheter, liksom det okynniga barnet, endast ropa: d(jag vill hafva mero, utan att alls låtsa sig minnas föregående Riksdagars klagan på bördorna, och de valda ombudens allvarliga framställningar om folkets svärigheter att bära dem. Detta har väckt stort bekymmer. Mången har deri sett början till en egoistisk kallsinnighet for nationeus materiella behos, som åtminstone då borde uppvägas af något lysande nit för bennes intellektuella framsteg. Men älven ett sådant kan ej af propositionen skönjas. Då man genomgår förslaget till uigists-budgeten finner man ilragasaft ett stort anslag åt den ännu unge, olörmälde kronprinsen, samt en stor mångd anslag till embetsverken, militären, pensionsstaterna, sörsvarsverken, hufvudstadens inrätiningar, o. s. v., utan alt på något, äfven det aflägsnaste, sätt förmärka en tanka, att genom större reorganisationer inom värt dyra och olämpliga militärvåsende, indragning inom den olverslodiga prelatucen, eller förminskning al de onödiga kostnader och tidsförluster, som en ytterlig centralisation af förvaltningen medför, söka medlen inom de befintliga tillgångarne. Nägra obetydliga förändringar inom ett eller annat embetsverk, hvilka redan för 40 år sedan payrkades, kunna nemligen icke diträknas, helst som de äro af beskaflenhet att alldeles icke ådagalägga någon genomtänkt plan för de öfriga administrerande verkens reform. Det enda, som säledes kunde kallas omtänksamt för framtiden, skulle vara det, som för allmänna undervisningen i propositionen förekommer; ty en del föreslagna anslag till lärda stiftelser, akademier, litteråra arbeten och enskilte personer utvisa i de flesta fall så starka drag af personlig favör, eller personliga inflytelser, att de icke antaga naturen af allmän-nytta. Men äfven hvad som rörer läroverken är icke tillfredsställande. Det visar iu: gen: allvarlig vilja att gifva allmänna undervisningen det stöd, som den behölver, emot presterskapets ensidiga inverkan, eller att unna tidsandan och upplysningen att med deras litvande krafter intränga i läroverken, försätta den unga generationens ider i direkt samband med dem, och derigenom hindra sorspillandet af så mycken kraft, som vu går förlorad genom onyttiga studier och föråldrade lärosatser. bet synes tydligen, att man tror det vara nog, blott man anskaffar hus, af staten lönte lärare, biskopliga ephorer, och sedan genom examensanspråken sätter serlorna i gäng. Om den kraft.