Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1847, sida 1

öfrigt de ord, som både hr Lindeberg nyligen i Altonbladet, och flere andra utmärkte skrillställare i detla afseende yttrat om den dyra arween, som suger landets märg och besordrar en vanvellig lyx, då eljest mången al armöens medlemmar kuvde öfvergå till statens närande och produktiva medlemmar. Liha nödvändigt är, att vurmen med flottan får en ända, helst sedan Sverige förlorat sina lransmarinska besittningar (ty den lilla ön Barthelemy kon vål härvid icke komma i sråga). Det gäller om Sverige, bvad Kohl i sin resa yttrar om Danmark, att flottan är en lyxarlikel. Det är däraktist lör en mindtie stat all ba en sådan apparat. Ilvarje linieskepp kostar ett par millioner, och de ärliga underhåällen uppgå, i fredstid, till flera tusen Rdr, och ändå motsvaras föga ändamålet. Dessa kapilaler åto bortkastade. Sbeppen ligga till storsta delen obegagnade i hamnen. Staten drager föga eller ingen nytta utaf dem. England eller Ryssland skulle troligen vid första tillfälle boruaga dem, liksom i Danmark år 1807 och ännu lättare, om flottan i strid vågade sig ut på oppna sjön, hvilket väl är meningen med den, — och hvad bar man sedan för hela hårlizbeten? Derföre tadla ock både inoch ullåndningar, att Danmark efter år 4807 anskalfade en ny flotta. Båttre då att mera direht förstärka kustsorsvaret, ifall man verkligen bar något avfall all frukta, i hvilket afseende de i statsrådet Wingårds minnen omtalade martellotornen ej torde vara otjenliga på de ställen af våra kuster, der landssligning är at mest befara. For öfrigt bor tagas i Ofvervägande, hvad erfarne sjöolsicerare, såsom Amiral Cronstedt och öfverste Hagelstam, yttrat i frågan ; och må i allmänhet stolto män af facket , som anse alla oinvigde obehorige ati yllra sig i saken, erinra sig, alt Engelsmannen Jobn Clerk, som aldrig bevistat något sjöslag, från sitt skritbord gaf lagar för Engelska flottans manövrer och frånvarande bidrog till segren vid Trafalgar. De enorma summor, som begärts för fångvården, bafva redan vackt ett så allmänt ogillande bland både representanter, tepresenterade och orepresenterade, att ej ett ord mer bebofver sorloras på det olyckliga, bakvända systemet att vilja göra nästan hela landet till ett enda stort celltangelse; att genom oerhörda pålagor och skatter för sangars värd utarwa folket och således just framkalla nöd och elånde öfver riket samt deraf följande brott. Om dessutom kan bevisas, alt en ganska stor del al sångarne onödigtvis, för all icke säga olagligen, halsas håktade jems. Altonbladet för den 9 och 10 Nov.), så lieger balten af nu rådande statsmannavishet för oppen dag. Men att granska alla bufvudtdarne och alla öfverdrifna sordringar i anslagsvåg, skulle här blifva alldeles for vidlystigt, helst som Rikets Ständer, lör att doma ester den redan ganska sharPå oppositionen al pluraliteten i alla ständen, efter all sannolikhet icke skola sjellve underlåta en både noggrann och samvetsgrann granskning. Jag vill blott tillägga några ord om ecklesiaslikstaten. Beträllande undervisningsverken torde hos oss staten alltför mycket reglemenlera dermed. De begärda anslagen för skolverket, eburu ej så orimliga, ofruktbärande och med allt skäl icke så impopulära, ej heller så ölverdrisna, som för armån och singvården, torde dock genom ea vis reglering kunna betydligt förminskas. Man kän åtminstone komma till denna förmodan zenom en blick på åtskilliga så väl insom utrikes förhållanden. I England t. ex. har man, tmwinstone till största delen, öfverlemnat lärofältjägareregemente shulle varda indraget. Vi anmärke detta, på det att ingen mi blifva og bb a —— —L—— ER