Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1847, sida 2

maleriella och moraliska svaghet, då en gång sarans ögonblick inträffar. Man väntar således mycket att få höra throntalet, och att få se talmans-utnämnningarne i borgareoch bonde-stånden. Hvad landtmarskalks-utnämningen angår, så torde den väl till en del få tillskrifvas riddarhusets brist på lämpliga personer ; men säkert bar äfven deri ingått den beräkning, att genom grefve Sparres personlighet kunna förstärka den Possiskt-ministeriella phalangen på riddarhuset. Huruvida det lyckas, få vi se. Nog äro, genom skyldskaps-förbällanden och bekantskaper, grefvarne Sparre och Posse vidt utbredde i Adeln; men det byråkratiska partiet är starkt — och utan att den liberala minoriteten ansluter sig till dem är segren oviss. Att denna minoritet åter skulle göra ett sådant steg, så länge den ministeriella medelvagen visar sig vara så parallel med det stationära partiels bana, att de aldrig kunna komma till liberalismens mål, det är otroligt. Den lilla hären har dertill kämpat allt för länge och ofta, för att glömma sin pligt, och om den numera icke kan uppbjuda så stora krafter, som förut, så blifver just deri en yiterligare anledning, att ej kapitulera, utan deremot befästa sig i bröchen. Således måste troligen till slut en jemkning till venster göras, om ej Regeringen vill förlora, eller sjell kasta sig i reaktionens armar. Detta bör man väl ej tro; imedlertid synes det besynnerligt nog, att man skall hafva tillfrågat sjelfve Strindlund om han ville åtaga sig talmansplatsen i Bondeständet, bvilket han afböjt. Under det att man således är nåstan lika obekant med Regeringens som riksdagens rätta sysiognomi, sunderas bär starkt på atttillvägabringa en förening för representations-frägan. Mera härom härnäst. s ox 333n33g3ng3g33g33nkng3ng3ng3g3gkg3g3kg3ngn33333333