Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1847, sida 1

— — tider, och bereder åt tidigare borgar män andra försörjnings utsigter, ån krigemanshus-kassans tolf riksdaler. Men jag räkar åter in i utkast af detaljförslag, som icke äro målet för dessa betraklelser. Ål hvad jag här antydt, torde imellertid finnas, att det är nödigt för Rikets Ständer att besluta sig till en allvarsam förklaring af den natur, som hår ofvan föreslagits. Regeringen säges nu komma med förslag till försvars-verkens förändrade stater och i somliga delar förändrade organisation; man vet dock icke ännu, burudana de äro; wen de sägas fordra ytterligare anslag. Om så är, linnes redan deri det säkraste bevis, alt de icke äro sådana, som de borde vara, och antagliga. Nationerna halva nu nog erfarenhet, för att inse det falska i ett försvarssystem, som under djupa freden .utsuger dem, så att de i behofvets stund icke kunna med full kraft begagna sig af de ständigt nya medel och uppfinningar, hvarigenom försvarsanstalterna numera bastigt och ändamålsenligt kunna bringas till ett mycket säkrare och verksammare skick, än genom de demoraliserade och oftast försoffade stående bårarne, och de i sörråden förrostade och förmultnade vapnen och utredningspersedlarne, m. m. Rationerna hafva tillräckligt sett, buru mycket sosterlandskärlek, frihetskänsla, bildning, friskhet och borgerligt mod uträtta i sarans ögonblick emot de lejda härar, som, sammonhallna af endast den blinda lydnaden, blott manas fram af fruktan eller ogonblickliga belöningar. Folket yet, att det ändock är det sjelst, som får ytterst försvara fosterjorden, och att dessa stående bärar, i deras nuvarande skick, äro mera till för att under namn af den lagliga ordningens skydd värna en miängd mot dess egen frihet och tresnad siendiliga interessen. Deraf mäste ock för Regeringarne uppstå ell behof, att ej utsträcka sordringarne på dess skattemedel for längt, utan alt heldre nojas med hvad de redan disponera. Det är minsann fullt tillräckligt. Deremot böra alla redlige folkrepresentanter yrka, att vår Regering mätte bemöda sig om alt begagna de egande tillgängarne på ett sätt, som losvar vårt försvarsväsende verklig nytta. Detia sker, genom att uppmårksamt följa alla dithörande upptäckter och förbättringar; att genast öfvertyga sig om deras rätta beskallenhet; att uppmuntra skicklige, infödde män till verksamhet sor säväl krigsvetenskapens, som sjellva krigskonstens utbildning; att förskafla landet ett utvaldt, ölvadt och för krigets modor och försakelser bärdadt befäl, hvartil otvilvelaktigt den indelta armens öfveroch underbesål, samt, efter reduktionen, genom ett förbättradt lönesätl och större ösning, älven sjelfva soldatstammen skulle lemna goda ämnen; att vapenundersisning må föranstaltas i läroverken, samt bevåringsinrånningen åndamålsenligare organiseras, e. s. v. Hvad särskildt sjöorsvaret angår, så är det af yttersta vigt, all man ej, genom obetånksamt srångående af den nyssnämnda bushällspringipen, låter Regeringen sortsara i sitt olyckliga system, eller rättare brist på syslem. Här mera än i landtförsvaret, gäller det att folja tiden, i fråga om förbättringarne al sjelfva försvarsmedlen; men säkert är, att det kraftigaste minst kostssmma och lättast, snabbast lillvägabragta kustforsvaret för vårt land är: grundgående, till sin beväpning enkelt bombkanonbestyckade, men till sin inredning hvad jag vill kalla sjelsståndiga, icke så mycket manskap som nuvarande kanonslupar erfordrande, små fartyg, hvilka i våra skär, fjordar och vikar kunna afbålla fiendens stora skepp, samt vid sjelfva de grunda stränderna finna skydd emot dessas anfall. Hvad åter angår de medel, vi sjellve böra använda, för att kunna stärka vårt kustforsvar genom anfall på siendiliga slottors Å kommunikationer, hamnar, o. s. v., Så bor saken med storsta varsamhet behandlas, på en