Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1847, sida 1

orden i detta stadgande, endast har att tillägga antingen den bestrallning hvartill den brottslige gjort sig skyldig, eller den upprättelse hvarlill den oskyldigt anklagade kan berättigad anses?. Detta osördrojligen gilna utslag vore ju ej möjligt, om icke genom juryns utlätande sjellva brottet vore så tydligt qualificeradt, att ingen tvekan om ansvars-pafoljdens tillämpning kunde itlrågakomma? också öfverensstämmer detta med den råttegångs-ordning för trycksrihetsmäl, som i 5 24 mom. så tydligen bestämmes, genom soreskrilten att egenom förhör med parterna, äklagarensslutpåståeade och den tilltalades förklaring, ransakninggn fullbordas böorp: emedan häraf synes, att sedan äklagaren sjort slutpaslåendet (hvilket alltså måste vara desinitiv) och och den tilltalade atgifvit slutförklaring (hvilken måste vara sista akten i sjelfva processen) får ingen vidare procedyr äga rum, än val af jury, dess öfverläggning och utlatande, samt utslagets ofördröjliga askunnande. På intet ställe i dessa stadganden Törekommer, att Rätten kan omintetgöra eller förändra juryns ullätande, hvilket, enligt 4 momentet af samma 3 icte kan lyda annorlunda, än att juryn med Ja eller Nej besvarat frågan, 4om skriften efter det lagens rum, åklagaren åberopat, kan anses brottsligs. Det är således domarens ovilkorliga pligt alt låta åklagaren bestämdt åberopa ett enda lagens rum. Som nu kämners-råtten icke uppfyllt denna pligt, utan fördragit den osormligheten, att åhlagaren gjorde ett obestämdt slutpåstående, hvari han icke åberopat ett viss lagrum; hvarigenom juryn icke sätt yttra sig ölver sorbrylelsens qvalilikation efter Rikets allmänna lag, utan endast öfver dess natur, att innefatta smädelse mot embetsman i och för embetet; så bafva tryckfrihets-förordningens stadganden icke blilvit iakttagna, och återlorvisning af målet hade således bordt från öfver-rätt ske, då det skulle den underställas. För det att nu bof-rätten icke så gjort, utan blott: mildrat ansvars-påsoljden, hvilken likväl, såsom vi sett, stösjes på juryns ordentligt uttalade mening om sorbrytelsens rätta qvalisikation efter lagen, må allmänna åklagaremakten lika litet tro, att bon kan försvara sin underordnade organs underlåtenhet att asgiba ett fullständigt slutpåstående, enligt tryckfrihets-sörordningens tydliga stadgande, åberopande ell visst lagens rum, som ton är behörig att åtaga sis en sådan advokatyr för domstolarnes förfarande, såsom den underdäniga förklaringen innehaller. ben är och förblifver ett obehörigt försök, att genom bögsta domare-makten inskränka Svenska folkets rättighet, alt i frågor om yltrande-rälten endast dömas af jury. Men är då detta försök blott ett tillfälligt Misstag — en omedveten förseelse, — foranledd af en underlydande embetsmans enskilta handlingssätt? Det är detta, som icke är så troligt, och som i samma mån gifver saken en bedröllig vigt, då man sett, huru Regeringen behandlat andra försök till ingrepp i folkets grundlagsenliga friheter. Vår domare-makt är beklagligen, genom sitt utnämningssätt, befordringsvåsende, samt genom högsta domstolens betänkliga ställoing till en ståndsrepresentations opidions-yttringar, hvilken har till bögsta föremål privatinteressen, uti en så införlisvad och man kan gerna säga i många fall, beroende ställning af Regeringsmakten och byråkratien, alt bon ej eger det oberoende, bon borde hafva. Åti till henne usurpera den domsräll som folket sjelf äger i trycksrihets-mål — om ock denna domsrätt i sitt närvarande skick visserligen tarfyar mången förbättring, — vore således, med andra ord, att lemna äfven den garanti som yttrande-rätten nu erbjuder för en ofullständig politisk fribet, till pris ät Regeringens och administrationens godtycke. Man kan derföre icke vara nog ömtålig och uppmärksam om densamma, och det skall blifva af stort inleresse att se, huru högsta domstolen kommer