Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1847, sida 1

vållar en förlags-och arbetsförlust, än bereder en säker vinst. Atminstone borde tackjernsbandeln, liksom stängjernshandeln, få ratta sig efter verldshandelus efterfrågan derpå, hvilken naturligtvis lämpas efter helt olika förhållanden i olika länder och sålunda aldrig läter sig på lörhand bestämmas. Alt lyckas uti genomdrifvandet af en fri utsorsel af tackjern, emot det mäktiga bruks -intresset, inser jag icke ännu är mojligt; men alt bringa principen så längt till erkännande, att ålminstoneutsorselu kundesåskemoteun lämplig tull, t. ex. af 4 Rdr eller högst 4 Rdr 46 sk. BkO per skeppund; det synes vara rent af nödvandigt, um ej värt oförnult skall i manga länder, der jerumalmer finnas till samma myckenhet och godhet, som här, men nalursorhallanden gora deras brytning ofördelaktig, Iramkalla en tvuasen verksambet för deras tillgodogorande, och vi derigenom ådragas det sväraste albräck i var notional-industri och handel. Att åstadkomma en lorändring i deuna i alla afseenden illa beräknade, och såsom elt monopol mot andan af vara grundlagar steidande tvangsprincip, är saledes al stor vigt, ehuru man bör endast kunna hoppas tre ständs bifall. Liksä bör man bunna hoppas, att ståndens pluralitet skall inse nödvändigheten af at upphälva bruksegares monopol på syllandet al nationens inre behof al alla jerusorter. bet är händt, att den inre jernsorbrukningen nu hnappast arligen uppgär öfver 50, 000 skeppund. En sådan obetydlig torbrukning al jern, för mer än 3 millioner menniskor i jernets eget land, bevisar, huru det höga priset på jern hindrar folket at: begagna sig deraf till den grad, det skulle bebolva, ja, det är ej döljbart, att en del industrilöretag, lättare arbetsmethoder, machinerier, 0. 8. v. till stor del mäste lemnas osorsökte eller i liten skala ilragakomma, blott lor det att sljenliga jernsorter icke for drägligt pris kunna erhallas. Uvarsore skulle vi då icke lå sor godt j j SE PS AR AL pris intaga till våra inre behol det billigare engelska jernet? Ilvarsore skall bela folket tvingas att afsta sran det varaktigare jernets begagnande i stället för trä och andra ämnen, till en månad 3 bebot, som Engelsmännen och en del andra nationer redan begagna det? Icke behölves detta för alt betrygga vart bergsbiuk om alsättning ; ty det sär i alla fall icke alsatta mera, än bruksegarne behaga använda; icke heller benölves det för alt betiygga bruksegarnue om alsättning, ty det visar sig tydligev, att, oahladt deras ringa verksamhet tor varons förädling, for sorbåtirade arbetsmetboder och billigare alsättningspris, de ras produkt ännu låter sig säljas, så mycket de huuna tillverka, tastän de göra foga eller intet för att utvidga sina afsättniugs-relationer och tälla på verldsmarknaden med utländska jerntillverkare. De 50,000 skeppund, som nu uigöra var inre sorbrukning, skulle ju kunna lätt assattas utomlands, om man gjorde det ringaste lör att befordra det; och då badas man Ju derlor en nationalvinst. I stältet kunde solket, för hvad dej ou måste betala ät ini ikes-producenten, sorskalla sig miast 70,000 skeppund engelskt jern och således betydligt utvidga anvåndandet af jern till sina byggnader, husgerad, redskap, m. m. Ma man likväl icke tro, ati dessa ziffror uttrycka allt, hvartill man skulle komma genom den fria jernhandele; ty säkert skulle denna innan kort göra vär egen jernexport fördubblad, under det att den mångdubblade vår förbruknivg af säväl vårt egna, oaktadt sin dyrhet, till vissa behof lämpligare jern, som af det mindre dyra engelska jernet. Alla, bäde jeroproducenter och jernkonsumenter skulle vinna derpå, och resultatet af dessa förbättrade törhållanden äro icke obetydliga. De skulle visa summor, som voro mer än tillräckliga att ersätta en ökad belolknings förökade behof af andra länders produkter; och utbytena skulle erbjuda arbets sörtjenster och sraktvinster till ett nu ej ens anadt belopp. 1 : 21 2 för —