. OT OVE 14 ED välkände skolmåns, genom mångårig möda förvärfvade grundliga ersarenhet. Det är et på sådan grund uppfördt förslag, som, efter hvad vi hört, kommer att af regeringen sörelåggas kommande ständersorsamling. Öch fastän vi icke fullt känna detta förslag i alla dess minsta detaljer, så är dock det vi känna deral i förening med aktningen för de skolmän, som blilvit tagne till råds, oss en tillräcklig borgen för förslagets theoretiska konseqvens och skarpsinnighet samt praktiska duglighet och an vändbarbet. Det är glädjen öfver, att regeringen, med så synnerligt intresse, vårma och nit omfattat skolverksfrågan, som ätminstone uppkallat mig, alt vid detta tillfälle yttra min innerliga tillfredsställelse öfver hvad som redan är gjordt, och min varma innerliga önskan, att frågan af de kommande ständerna måtte omfattas med den uppmärksamhet den förtjenar, och att intet måtte sparas för dess bringande till en snar och lycklig utgång. Tillägga bör jag likväl, vid detta tillfälle, att jag här icke yttrar mig såsom skolman, utan som fader och prest. Som lärare får jag ingen direkt nytta af skolans reform, emedan jag snart från denhe skall afgå; nej det är mina barn, som skola skörda de välsignade frukter, som deraf säkert skola härslyta. Ma man icke anse det allt för djerft af mig gjordt; att jag vid detia tillfälle, vågar uppträda, säsom barnens målsman. Jag ser i sonden bland dekorationerna bilden af ett barn, som sträcker hånderna mot bildningens tempel, liksom till en bön, och jag vet, att jag sjell (och kanske mängen med mig) icke äger något annat arf, att lemna mina barn, än bildning. Detta bar uppkallat mig, att här våga försöka föra barnens talan. Jag önskar af mitt innersta hjerta, det de mån, som fått det höga uppdraget, att vid kommande riksdag arbeta for och besluta om allmänt väl, måtte äfven sträcka sin omtanka till barnen. Det tillhör egoisten, att ensamt arbeta för det, hvaraf han sjell kan draga någon nytta och vinst. Den sanna fosterlandsvännen arbetar för allas väl, sätedes älven för barnens. Min öfvertygelse är, att det nya skolverksförslagets framgång numera ensamt beror derpå, att stånderva bevilja det begärda anslaget. Åck natte då, säger jag, hvarje riksdagstullmägtig behjerta, att det dyrbaraste ars, han kan lemna sina barn, är bildning; att denna är ett kapital som räntar sig sjelf, att den uppollriag, staten gör lör densammas bibringande, icke är illa använd eller förslöst, utan att den inom kort skall komma staten äter tillgodo med tiofaldig, ja kanske bundrasaldig ränta. Gån då ästad, 1 redlige svenske män, att verka och offra lör kommande slågter, och varen ölvertygade, att ingen ädel och redlig man skall tadla er för uppolfringen, och alt J icke skolen sakna eder belöning, när J verken för bildningens, ljusets och sanningens sramgång. Ej blott historien skall på sina blad sorvara denna reform, nej barn och barnabarn skola i tacksamma hjertan förvara minnet af det goda, J dermed gjort dem — ett godt, som de först vid mognare år kunna rätt bedöma och uppskatta. De skola välsignande minnas er ännu i edra gralvar, och Han, som belönar hvarje god handling, har sagt, att hvad J hafven gjort de minsta af mina bröder, det hafven J ock gjort nig. Det är således för framgången af konungens förslag tll skolreform och beviljandet af möj. ligen nödiga statsanslag jag vågar föreslå en skal. Collega scholxe magister Almquist begärde derefter ordet och proponerade en skal for: aden allmänna andans, det kommunala intressets högre utveehling i värt ganmhälle.5 Mine Herrar! Efter att i dag i denna värda samling hafva hört många kärnfulla ord och sköna tankar ytirade af aktningsvärda och kunniga man samt välkända talare, vägar alven jag utbedja mig en kort stunds uppmärksamhet till de ord jag går att yttra samt deltagande i den skål, jag tilllolje deraf tar mig fribeten föreslå. Liksom en våtrslod, som med väldig kraft banar sig väg och trotsar alla binder, alla dam