Yvigt ung sramåt — och dess eviga ungdomslil ligger just i den fortgående vexlingen af tänkesåt och grundsatser, eller i högre, stigande utveckling af de politiska och sociala begreppen. Hvarje institution måste derför, om den vill fortlefva och verka med ungdomlig kraft, undergå liktidig förändring med tidehvarsvens förändrade åsigter, oupphörligt framstå i tidsenlig form eller bära prågeln af tidehvarfvets anda. Inga institutioner kunna derför oförändrade passa till alla tider — alla äro barn af sin tid — och hafva blott såsom sådane sitt värde. Hvarje inrättning således, som är framkallad af det allmänna tånkesättet undergilna, längesedan försvunna tidsförhållanden, men qvarstär oförändrad långt in i en annan tid, och, sedan en annan. opinion gjort sig gällande bland folket, är föråldrad och olämplig. Tiden har öfvergett den, beröfvat den sin anda ocb tär slutligen så länge på densamma, tills han upplöst den totalt — uppälit sitt eget barn — som Mytben säger. I sen derför, mine herrar, att ingen institution kan vara så fullkomlig, att den ej slutligen måste undergå allt menniskoverks nödvändiga öde och föråldras — att den ej behosver föryngras till sin form och antaga en annan organisation. Åndamålet med denna middag är just att gilva ett offentligt uttryck ät denna allmänna tanke, med afseende på den form i hvilken läroverket för närvarande befinner sig. Tillåten mig, al denna orsak, mine herrar! att än vidare få smickra mig af er sortsatta uppmärksamhet och föra er till minnet huru denna läroverkets nuvarande organisation uppstålt, erinra er om den tid, af hvilken det är ell barn och hvarföre det nu till sin form uldömmes af det allmänna tönkesättet och en stadgad och mognad opinion. Med kristendomen — det kännen I — uppstodo de första offentliga undervisningsanstalter. Med kristendomen, som under sin utveckling hela medeltiden igenom fick en skef och ensidig riktoing, gaf äfven åt skolan samma skefva och ensidiga riktning, derigenom att den ryckte skolan från sin första och naturliga bestämmelse af en bildningsanstalt för medborgaren såsom menniska och ej såsom ståndsmedlem, en bildningsanstalt för hjertats förädling och förståndets utveckling — men ej för kastintressen eller ståndsprinciper. Skolan flyttades nemligen inom klostren och drogs på deta sätt från det rörliga framåtskridande folklifvet, bvilket deremot under sin utveckling afsöndrades totalt från de offentliga bildningsanstalter, som vi förstå under namnet skolaMen klostren stodo utan sammanhang med solket. De utgjorde wed sin andliga jurisdiktion och sin andliga öfverhet en stat för sig, hvars intresse var alldeles isoleradt från det medborgerliga. Derför kunde ej heller den mågtiga rörelsen i folklifvet uppfattas och b-gripas inom munkeellens inskränkta krets. Nej! tvärtom rorde sig inom den lilla verld, som begränsades såsträngt af klostermurarne, ett belt annat intresse än folkets och för hvilket derför solklisvet i sina evigt skiftande nyanser af ständigt nya uppenbarelser blef en okänd makt, hvars sträfvan och behof ej ens kunde få sig tillerkänd nägon broderslott i skolans bildning eller någon medborgarrätt inom skolans verkniagskrets. På detta sätt stängd från all gemenskap med folket, blef skolan ett hierarkiskt uppfostringsinstitut för kyrkans tjenare och hade intet sammanbang med den medborgerliga bildniogens, med sjelfva folklifvets utreckling. Gustaf I, som eljest genom sina stora, djupt gripande reformer inom kyrkan och statsadministrationen skapade Sveriges nya politiskt vigtiga och lysande sramtid, hade likväl hvarken medel eller tid, för att gilva skolan en mera medborgerlig karaktär. Tvertom befordrade han skolans presterliga tendens genom sina bekanta förordningar om theologiska . bibelförklaringar i domkyrkorna. På detta sätt kom skolan äfven efter reformationen af kyrkan alldeles under presterskapets vård, och emottog med detsamma den fulländade formen af ett prest-seminarium, eburu i det ösriga Europa det just var protestantismen, som lösryckte skolan från sitt beroende al kyrkan. Gustas Adolf, som med sin djupa. verldsblick, sin vidtomfamnande tanke — en örn som flög kring verlden — insåg både sin samtids och sin framtids behof af rolorm . 8 n : 1311 HAna ontsA Cin rcce I. oo ro AA