—;— — — Tal och Skålar vexlade vid Opinionsmiddagen i Calmar den 20 Oetober 1847, rörande Läro verksReformen. Rektorn Mag:r D a h m uppsteg och föreslog en skål för de närvarande Riksdagsmännen med följande tal: ; Mine Herrark För snart 300 är sedan yttrade Laurentius Petri i Sveriges första skollag, att ow: någor, som låter sig myckit tyckja, säga ville, att skolan är en slätt och ringa ting, honom svaras: att man säådant icke må förakta, efter ingen till det som högre är, utan. genom dessa ringa stycket komma kan: Och änskönt konungarne och kyrkan behjertat denna sanning och skyduat dessa ringa ting, så måste man dock erkänna, att skolan länge ej innehade den höga plals i samhället, som hon förtjenar. Konungarne och kyrkan skyddade henne i allmänhet såsom en fabrik för embetsmän; endast få högsinnade män värderade bildningen för dess egen skull. Det är forst i vär tid man mera allmänt börjat erkänna bildningens rätt att förädla hvarje menniska octi hvarje menniskas skyldighet att låta sig förädlas. Detär först vär tid, som erkänt bildningen vara en nationalangelägenhet. Det var Carl Johan, som först tog fasta på skolan i samhällets namn, som gjorde solklåraren till statens lagstadde tjenare, som bjöd, att all Sveriges allmoge skulle i skola bildas. Det var ständerna, i Carl Job, tid, som med glädje emottogo konungens förslag och beviljade för dess utförande ersorderlige medel. bet var ständerna, under konung Oscar, som sjelsmant vid sista riksdagen började behandla frågan om elementarbildningens och skolans resorm! och det är konung Oscar, som nu, ledd af ädelt pit för bildningens befrämjande, efter hvad vi tro oss med visshet veta, låtit utarbeta förslag för tillvägabringandet af denna reform — ett förslag, som tyckes uppfylla ganska mänga billiga önskningar, så vidt man af en fragmentårisk kännedom derom kan dömma. — Det blir nu åter ständerna, som komma att behandla frågan. Folket bör äfven ej längre visa sig främmande och likgiltigt for denna sak, utan uttala äfven sin innersta tanke. Det är derför jag i dag, uppmanad af detta sällskap, vänder mig till Eder, J herrar od män, som vid instundande riksmöte skolen vara landets laglige ombud, bedjande att vöordsammeligen få framställa läroverkens reform, såsom elt föremål för edert innerligaste behjertande: Skolan har hittils varit ett vid kyrkomuren planteradt träd, i spalier sastbundet och klämdt, som i sin dunkla vrå fört ett tvinande lif. kyrkans tjenare bafva merändels vårdat det, och många ädle ibland dem så, ätt skolan år dem på det högsta förbunden; men ännu flera hafva ansett skolktjensten blott såsom ett behändigt sätt, att göna sig förljente af — kyrkans synnerliga omvårdnad. Deraf har kommit, att när vårdaren blisvit van vid arbetet, när ban börjat samla erfarenhet och blifva skicklig i sit kall, — då har kyrkan vanligen tagit honom. Men trädet har ännu mycken lisskraft — må det blott få bättre jordmån, må det få njuta af solens ljus, må olfsentlighetens vind få spela i dess grenar, må det slippa att vara ett bihang; må det få vara något helt för sig, Bort med spalier-banden, bort med de konstlade stöden! Skolan står nog ändå och utvecklar sig vida friare, dem förutran. Måskolan få skilja sig ifrån kyrkan, allt ifrån öfversta kronan ned i ringande rot. Icke så till förståendes, som skulle vi önska en skola utan religion — långt derifrån. Men vi vilja skilja de gamla vännerna åt, just derföre, att vi önske mera kristligt lif både i kyrka ooh skola. Föreningen förlamar nu bådas verksamhet. De saker, hvilkas skilsmessa förnuftet och ersarenheten bjuder, skola menniskor icke förena. Skolan behöfver en centralstyrelso, ty hon har nu ingen, som bar tid att egna henne sin omsorg. Hon beböfver styras af allmänbeten, hon behöfver styras af elevernas såder, ty det är af högsta vigt, att samma slags kännedom