Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1847, sida 1

Aiii sccigoö man får påstå; att emedan Simson var en stark man med: styrkan i sitt bår, så måste äfven hvar och em våra en stark man, som har Simsons långa lockar. — Måtte skolan derföre icke endast kunna undervisa, usan åfven, och bafrodsekligen, uppfostra! Representanter! herrar och mån! Samhället och dess lagar hasva anfortrott eder alt behandla dess angelägenheter i gemen: — Vi ubedja oss vid detta tillfälle i synnerhet att så nedlägga i eder famn vår skola, bildningens ädlaste, hoppsullaste barn — ett barnj som, så: länge det värdas vål, städse nårer och föryngrar sin moder. Egnen den eder omvårdnad, ty den är omvårdnad värd! Forsken efter dess behof — de äro ej svåtpa alt finna. Det fordras måhände uppolfringar för att ashjelpa dem, men skolan kan och skall, så IE vi, återgållda dem med hundrasalli, ofta bårde ocn Jullballigi mynt, nien ändå. oftare i sådana skatter, som ej mal lorlära eller tjusvar kunoa bortioga. ajutningar, som kunna egas så väl i olyckan som hickan, så väl i ålderdomen som i ungdomen — jag menar njutningen åf ett förädlade sinne. Matte staten dersore befinnas ega råd ätt kosta något på den armal Men mera än hålvor beböfverhon, liksom hvarje annat vålskapadt barn, allas vänskap och kårlek. Skolan bör så känna, alt hon ligger samhållet om hjertat. Det gor i synnerher den arbetande läraren så innerligen godt. Han skall återbetala denna gärd genom kärlek till samhällets unga söner. Ej är det vår mening att ioverka på eder ölvertygelse. Nej! vi hasva blott anhållit om eder synnerliga uppmärksambet på, eder noggranna pröfning af en: reform, som vi onse särdeles vigtig. Måtle resultatet af denna pröfsningrblifva sådant, att det länder till skolans och derigenom till samhällets förädling. Det är; med denna Önskan jag har äran föreslå en skäl för ortens . .här närvarande riksdagsmän: och: iför framgång åt deras bemödanden alt bringa Läroverssfrågan till ett for Fäderneslandet lyckligt afgörande. Derester uppstod kammarherren baron A. C. Raab och tackade å de öfriges och egna vägnar för skålen och de betydelsefulla. ord, med hvilka föreg. talaren beledsagat deosammaharon R. kunde visst icke svara mera än sör sina tänkesätt, men hoppades — ja, var ölvertygad, i följd af närmare personlig kännedom, att äfven hans colleger hyllade de sria idöernas utveckling: i samhållssrågorna. — Läroverkssrågan var en af. dessa, samhällets. lissfragor, som äpakallade representanternas lisligaste bebjertande, chyilken, : såsom alla genomgiipande retormer föruisätter strid med det gamla och det: gamlas försvarare. Dock. visste han sin plats i striden och kunde: såärsäkra det akiningsvärda sällskapet, tatt han hvarken skulle Uoaden draga sig striden eller svika i densamma. san sel, Derester uppstod collega sch. mag:r Sylrander och proponerade en skål för emförnuftig, gemomgripamde och IyCHlig reform af läroverkeeet Mine UHerrur! Säkert kännen J den gamla romerska mythen om Salurnus, som uppititer sina egna barn. Saturuus var symbolen af tiden, och om vi vilja öÖsfversätta den gamla sagan, så få vi den tanken uttryckt att intet! mensllige verk -bär i verlden år beständande — att tiden småninsom undergsäåsver allt — tiden upputer sina egna barn. Men hvad förstå då vi med tidens barn? Jo! Ni hafva osto bört att en ide, en grundsats, en institution, som uppstått under vissa lidslorhållanden, utbildat sig med dem och försvunnit med dem, hlisvit kallade bara af sin lid — ochf denna benämning år sana :öch träffande. Ilvarje tid har sina etzenheler, sina egendomliga åsigter af rätt och sanning, sina sociala och politiska förhällanden, som fordrserskilta institutioner för sig, byflka r, ega ! 4rWAwWAOAWWWL WW rMM-------------------—— — — — — —A— NR W ——p—k —— — ——