Iududd I SUVI UVI HU, PI UI MI 20742147 och bredvid dem på kyrkovägen en bop arbetare, klädda i sina grå, osminkade drägter, kom ihåg denna blå himmel och dessa grå moln, om hvilka ofvanskrifne fader och son talade med hvarandra. Ty barnet, det osorständiga är — du; och sadren, den sorstandige, är också — du, nemligen din bättre wenniska. 4. VERLDENS SÄTT ATT SE OCH BETRAKTA TINGEN. Jag såg en gräsmask tära ett fattigt blad; man klagade öfver honom och bjöd till att utrota honom. Men verldseröfraren, som bränner städer och byar och sänker tusentals menniskor i en för tidig graf, finner jag öfverallt ärad, så länge ban lefver, och när han dör, hans namn inristadt i hälden. Ett slägte, en verld med sådana åsigter, huru kan den tånka på att gilva de sattiga rätt och skänka dem del i representationen. 3. Gör den fattiga och den arbetande klassen blott r ä tt, så slipper du att göra den g o di. 6. DET SJUSXSA, LILLA TRÄDET. Det var en riker man, som hade planterat ett träd i sin trädgård. Det växte upp med honom, och ban älskade det, som han tyckte, af allt hjerta. Men det lilla trädet vardt sjukt; dagligen vissnade dess blad allt mer och mer. Det gjorde den rike mannen ondt; dagligen nöp han af de vissnade bladen och gjöt närande vatten på dess rötter. 4Forgåsveso, sade trädet, a4öfverhopar du mig med välgerningar; sördersvet ligger i mina rötter; om du hjelper mig i roten, så skola bladen af sig sjelfva äter börja grönska. ?a Men den rike mannen trodde icke trädets ord, utan fortsatte med sina vålgerningar. Och trädet blef allt sämre och sämre, och aftynade till slut så, att det var nära doden. bå lutade det lidande, lilla trädet sin sortorkade krona ned till den rika mannens son, en god och rättvis pilt, och sade: adå din far ej vill tro mig, tro mig åtminstone du, goda barn, och gräf under mina rötter, så skall du få se hvar det onda sitter.o bet rättvisa barnet grof under det lilla trädets rötter och fann ett rättbo, som förtärde dem. Detta råttbo är, då tillämpningen sker på den arbetande delen at folken, medvetandet: det dunkla medvetandet, att vara nteslutet ur representationen och derigenom på sitt sätt utkastadt ur samhället. bå arbetaren utarmas och lider, då soker endast dåren att hjelpa honom med utvärtes vålgerningar. Den som icke är dare grålver i hvarje fall, der han ser den fattige lida, efter mössen, som gerna hafva sina nåsten gömda under jorden, och i hemlighet tära ocu förderlva de späda rötterna af det fattigare folkets trefnad och välsignelse. 7. SJÖN OCH BÄCKEN. En spegelblar sjö prisade en dag sitt djup och sitt klara vatten. En bäck af de många hundrade, som ledde vattnet i sjön, börde derpå och sade.Du berommer dig öfver diu djup och din hlarhet, men betänker icke att det är vi, som göra dig djup, och att grumlet på botten skulle synas, om vi ej förde så mycket vatten till dig, alt det nu icke syns. Solen kan icke spegla sig i oss, emedan vi dag och natt sorssa, blott for att fora vatten till dig. Med sorssen följer grummel och dersore synas vi aldrig klara. Men du är stilla; hos dig får det lågga sig. IIVvad bar du dåt att beromma dig öfver? Sådant pack, saarade sjöp, hbvem har gilvi eder rättigbet och frihet att tala? Detta förstån J intet; arbeten blott och bedjen! Båcken såg på sina hundrade bröder och systrar och sade aldrig ett ord mera. Men dess tysta suckar trängde in i Jehovas öron, och sorlet af dess mödosamma lopp öfver stockar och stenar talar ändå högre till uppmärksamma menniskor, än det fåfänga skrytet hos den stillastående sjön. . 8. REGNDROPPEN. Hvad har jag gjort dig emot, sade en dag regndroppen till en missnöjd gosse, som blef förhindrad från att leka, jag vet det väl, alt jag är det ringaste och mest föraktade af alla väsenden; Jag gär osver jorden som dimma och hänger på himmeln såsom moln, hvilka bära eländets färg; men det är ju ändock jag, som uppfriskar det vissnade gräset och kommer det att grönska, och gör den förtorkade åkern åter fruktbärande: hvad