Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1847, sida 1

af arbetsblassen gjort skatteutgifterna så godt som omöjliga, varit den tydliga följden. Det kan derföre, enligt bans förmenande, anses som elt icke ringa framsteg, och som bulvudsakligast bör tillskrifvas bränvivets bannlysning, att skatte-restantierna under i öfrigt så olyckliga konjunhturer icke förökats. För afgjordt kan det väl sålunda anses, att det är bränvinsförsuljningens upphörande, som hufvudsakligen satt menige man i stånd, att, åtminstone till en stor del, undgå det elände, som dyr td, i förening med långvarig arbetslöshet, hotade att framkalla. Pa det hela kan man ej bättre skildra arbetsklassens förbättrade läge, än genom anförande af följande ord i köpman Bruuns uppgift, i hvilken ban talar om sina arbetare på soljande sätt: Följderna af den sedan årets början inträdda återhällsambet hafva visat sig i arbetarnes friska utseende, bättre klädedrägt och i ett s:illsammare, sredligare lefnadssätt. — Förut funnos flera bland arbetarne, hvilka knappt kunde komma till sit arbete al brist på kläder; nu äro de vålklädda, så väl under arbetstiden som om helgdagarna; förut voro de, som voro begilna på bränvin, skuldsatta, nu icke; ja några hafva bragt det derhän, att de halva, af arbetslönen besparade, penningar insatta i sparbanken; förut var ofta slagsmål och oordning på fabriken, i år har icke sådant inträffat en enda gång. Hustrurna kommo förr ofta och beklagade sig olver den grymma behandling de ledo af sina män och ölver deras slöseri, nu deremot förklara de, att de lefva ett lyckligt samlif, och hafva sin utkomst; de kunna derföre icke nog uttrycka sin gludje och sm tacksamhet för den förandring, som mträffat. Den belarade stagnationen i handeln, och satligdomen bland dem, som måst öfvergilva sin näring såsom bränvinsförsäljare, har icke beller bittills visat sig; tvertom bar alsättningen af nårande födoämnen blikvit större, då nu mera penningar användas till deras iukap; och till och med om dem, bvilkas nästan uteslutande näringskälla bestod i bränvinslörsåljning, har man icke hört, att de, som man befarade, sallit kommunen till last, utan de finna till största delen nu sin tarfliga utkomst uti annan och hederligare sysselsättning, Icke heller har den sorhåga bekräftat sig, som yttrades, alt neml. Stavern och Sandefjord skulle, i följd af deras fortfarande bränvinssörsäljning, draga den öfvervägande deien af bondhandeln öfver till sig, med tillhjelp af det lockande bränvinet — tvertom synes förhållandet i detta hänseende icke synnerligt bafva förändrat sig. Bonden tyckes sjelf erkänna det nyttiga uti, att i staden ej blifva blollstalldd för frestelsen att supa upp sin vinst, och glådjande är det i sanning att att se landtallmogen stilla och nykter begifra sig från staden på samma vägar, på livilha man förr dagligen mötte hela sträckor af shojande, skrikande, rusiga bönder, hvilka ej så sällan gjorde vägarna farliga för fredlige resande. I allmänhet har det i ar hort till sällsyntheterna all se en ölverlastad menniska på våra gator och vägar, hvarest nu bvarje tid på dygnet lugn och stillhet herrska. De nyttiga följderna af bränvinssupandets upphörande erkännas också lika lifligt af landets förmanskaper i deras meddelade uppgifter, som af dem bland våra medborgare, hvilka uttalat sina tankar i detta ämne, och nästan alla yttra den önskan, alt ulminulering af bränvin för framtiden måtte kunna förhindras i vår stad. Sådan är detta ämnets ljusa sida — men det äger ock, thyvärr, sina skuggsidor, som det är en pligt att icke fördölja. Nästan alla de upplysningar, vi mottagit, omtala det så kallade italienska vinet såsom en dryck, som till en del säges hafva trädt i bränvinets ställe, och de yttra tillika sin fruktan för, att detta vin skall lilllaga i styrka, hvilken förmodan de siana bestyrkt deraf, att fylleriet under den sednaste 2W— RR RSKR TRATT DB gn3. KFFC