vid åtalens utförande och ansvarspåståendernas uppställande; tvertom har man då esomostast tyckt sig igenkänna deras förmäns ledning både i rättegången, uti valet af jurymän och särdeles i anklagelsens och ansvars-yrkandets assatining. Utan tvifvel tillkommer det ock just.-kansleren alt tillse och kontrollera, buru de af honom förordnade aktorerne utföra de dem uppdragna åtaJen; likasom det å andra sidan väl äfven lärer tillhöra aktor, att med sin höge förman meddela sig öfver det ansvar, ban ämnar yrka. Och har br stadsfiskalen Lindborg nu uppfyllt denna grannlagenhetspligt och br tills. just.-kansleren nndäerställt så väl sitt ansvarsyrkande (48 Kap. 82,60 Kap. 5 2 4 Mom. och 60 Kap. 5 2 2 Mom. Missg.-b.), som äfven sitt påfund att undanhålla juryn de åberopade lagrummen och låta kämnersrätten döma, sedan juryn först och endast besvarat frågan efter 3 3 8 Mom. Tryckfr.förordn.., samt hr tillf. just.-kansleren sjelf gillat och godkänt stadsfiskalens tilltag; — under en slik förutsättning få icke längre enfald och okunnighet anses bafva drifvit spelet. bå är systningen klar; denna ligger tydlig ocb uppenbar uti det vid domstolarne genom öfverröstning och de öfverröstande vunna resultatet; det bar då gällt juryns domsrätt mer än Söndagsbladet. lluru härmed må förhålla sig, om aktor, stadssiskalen Lindborg, inhemtat sina sormåns vilja och handlat efter förbällningsordres eller icke, känna vi ej, och kunna således icke döma, huruvida hvad som skett gjorts af ensald och okunnighet, eller med beräknadt syftemål; vi vilja icke ens säga, hvad som i det hänseeudet, alla omständigheter betraktade, förefaller sannolikast, lemnande sådant åt hvars och ens kombinationsfråga. Nog af: må upphofvet till det, som sket), vara att söka i ensaldig okunnighet eller i list och försät eller uti den egenskapen, som vid 1834 års riksdag flick namnet de habiles habilitet, så är i alla fall faran af prejudikatet for pressen, för yttranderätten och trycktriheten, lika stor. Rikets Ständers just.-ombudsmans uppmärksamhet har blifvit fästad på denna fara, och med rätta, ty sannerligen sedan detta Rikets Ständers Höga förtroende-embete inrättades, har icke någon händelse tilldragit sig, hvilken i så hög grad, som det ifrågavarande attentatet, bör ådraga sig hela hans omtanka och verksamhet. Ty hvad skulle det icke vara om just.-ombudsmannen uti sin berättelse till sina snart motande principaler skulle nodgas omsörmåla, att, genom elt flögsta Domstolens prejudikat, juryinrättningen blifvit stympad, dess domsrätt tillintetgjord, och tryckfribeten berosvad dess säkraste, dess enda värn. Dock, möjligheten af något sådant bör man ej tro. Det ar icke ännu tre är sedan indragningsmakten öfver tidningarne med konungens bifall asskassades, en makt, som då icke var värd två öre, men hvars uppbälvande likväl renderade högljudda jubelsånger från alla devouerade. IIvilket minne skulle då bistorien få att bevara, om, knappt mer än två år derester, under samma konungs spira, genom en omväg inledd al åklagaremakten, en längt tyngre boja bade blisvit lagd på yttranderätten, och ej blott på tidningsulgilvare, utan på sorsattare af tryckta skrilter utan undantag?! — ss——— —— —— At V—VLÖ