churu de icke borde det, men de skämmas ock för medlen att lätta densamma genom påkallande af understöd. Det andra slaget innefattar den sämre fattishopen, som genom dålig uppfostran, falskt begrepp om arbetets adel, vana vid njutningar öfver sina tillgångar, vanvettigt strälvande att apa efter de bättre och solidare lottade, kommit Mrån beräkningen af eguna resurser, och så smäBingöm halka ned i en föraktlig brist, nöd och rotaode utan allvarlig kamp emot dessa fiender, somo entligen voro gamla bekanta, ehuru maskårade af krediten. Desse rå för sin fattigdom, eda äro anspråkssulle aktieegare i den allmänna parmhertigheten, och skulle de skygga tillbaka, så är det blott af högsärd. De kasta sig då in på någon af broitets strätvägar, och sluta vanligen som utpiskade bosvar, på ett eller annat nesligt sält. Detta slags fattige skämmas hanske för sin fattigdom, men icke för medlen att lätta densamma, de må då se ut, huru som belst: de borde skämmas för beggedera. Det tredje slaget räknar inom sig den sämsta sattighopen, emedan den stundom upptagit äfven andra klassens proletärer i sin massa. Hit böra alla ruinerade supare, ofta hela familjer, elake bussåder, som kasta sin arbetsvinning på skökor och krögare, slarlvar och trashankar i näring och lesverne, uppisrån och nedåt, som ingenting ängra. Familjen är itufallen under kif och inbördes gnat; otrelnaden, osnyggheten, otäckbeten bli busvarma, eländet växer, mögel ligger på bibeln, allt säljes för bränvin, barnen piskas ut att tigga, verkstaden står tom Åc. Åc. in insinitum. Uaga och gamla, qvicka och dumma, högre och tingare måste förr eller sednare in i denna hop, då lasten och brottet fått insteg i bus och hjerta. Dessa fattige äro sräcke, utmana till bjelp, skämmas hvarken för sin fattigdom eller för medlen att afbjelpa den. Den hopen och den nästföregående belägra vära bus; ju mera de få, desto latare och sräckare blifva de. Undantag finnas: juveler på sophögen. Hvad är nu fattigvård? Den indelas i allmän och enskild. Den förra, kommunalfattigvården, försörjer samhällets fattige, som icka kunna eller som något kunna bidraga till sitt underhåll: husvärme, mat och kläder. ben låter fattiga barn af alla tre klasserna få christlig undervisning och uppfostran. Den auskalfar tillräckligt arbete åt dem, som kunna arbeta. — De late och liderlige hemfalla under en annan polis, om den är vaken. Den enskilda fattigvården försörjer med urskiljning af fattige och fattige, icke dermed att den ger en slant eller dagligt bröd ätt lättjan och liderligbeten, så länge de förblifva sådana. Det är merändels obekantskap med slattigdomens våsende, som gör att man i hjertnupenhbet affärdar besvärliga dorrbängare med en knapp galva, som föder fattigdomen, icke den fattige. Skole vi intet göra något mera? Jo, vi skole blifva chrisfligare, allvarligare, husligare, flärdlösare, idogsammare, årligare; supa och bränna litet mindre, omfatta tjanare och underlydande med mera mensklighet och vänlighet, icke ulestänga dem, som felat och lidit strall, ur sambällslifvet: korteligen, vi skole vara en Faders barn, en llerres tjenare. Till dess detta sker, få vi lappa med palliativer, så godt vi kunna. Men all skaror af tiggare från alla landsändar få fritt och obehindaadt stryka omkring, såsom fallet är i nästan i alla städer; hvems skuld är det? Man synes finna det beqvämt, att, jemte vårt ganska betungande s. k. organiserade lattigväsende, äfven tillåta ett ambulatoriskt, som också jemni är på benen, och med skoj och oljud accompagnerar sill betlande. En skön framtid växer säkert upp ur denna massa af moraliskt ogräs. Pauperismen är dock samhaltets borttagenhet (Mattb. 9: 2). Ser till, att det onda botas inifrån, så skall den sjuke sjelf en dag bära sin säng och gå. (C. 1.) INIeIA-ES NYHETER. fl mma ma cggccknvl-ty .ay p aG