Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1847, sida 1

Några ord om fattigdom, faltige och sattigvård. Förgäfves bjuder mon till att. uppsöka alla sattigdomens källor; det sorhåller sig med dem, som med Nilens: flodens månggrenade utlop ser man; icke dess hemlighetsfsulla ursprung. Nog vet hvar man att fattigdom är till, men alt den i en viss form mäste vara till, veta icke alla. Det är något, som heter moraliskt ondt, sedligt fattigt. Menskoanden har mänga fila trakter i sin osynliga verld. Bildning, hyssning, vell, konstsärdighet äro den inre verldens alphojder, på hvilka solen skiner. I dalderna deremellan är mörker: der vistas lasterna, lustarna och listerna. Samhällsskicket beror af individernas skick och väsen. När egoismen, raheten, slöheten karakterisera delarne, så kan man utan bulvudbry föreställa sig, huru det hela skall se ut. Den sula fattigdomen är det daliga samhälisskickets titelblad. Det gifves också en vacker fattigdom, likasom en ful rikedom. Det är underbart huru samhällslilvets clair-obscur skistar i nyanser; en trogen alspegling af det inre sedelilvet i christlig betydelse. Fattige kunna indelos i tre slag, grått, grått, grått, men allt mörkare: fattige af nöd, fattige af lättja, fattige af lilerlighet. Det första slaget innefattar den ädlare saltighopen, som genom olyckor, sjukdomar, förtryck, bedrägeri och svek af maktägande nedsjunkit i elände, under kamp att halla sig uppe. De rå icke för sin fattigdom, de skygga for den tanken alt vara föremål för medlidandet, de anlita det ieke oltare, än då blygselo ölvermannas af de starkaste naturdrifterna: tvånget att uppehålla sitt lif och kärleken till hungrande barn. Detta slags fattige skämmas för sin fattigdom,