Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1847, sida 1

— — — — —— — — tidspillan och förluster. Hale sösordningarne deremot utgått ilran den samnna fribetens princip, som lemnar individen rätt att handla och arbeta, huru han bäst förmår, under det enda vilkoret att icke öfvertråda lagarna samt icke skada sina medmenniskor, så hade detaljerna kunnat på samma gäng varit enklare, naturligare och mera tillfredsställande sor alla. laskränkningarna al den stia verksambeten, de ma nu finnas i lokala eller personliga afseenden, blilva alltid till gemensam skada för samhället och individen; och då de nya ordningarne i så mycket bibehållit dessa, såväl i alseende till sorhållandena mellan stadsoch landtbygd, som till sörhållandena mellan olika handteringar, hafva de onekligen blott förlängt mängdens lidanden af det gamla ptivilegii-systemet. Huru olika skulle icke fältet för spekulation och nåringslit visa sig, om man erkänt hvarje persons rätt, att elter egen profning al sina hunskaper, sin bog och sin skicklighet, sawt efter bedömandet af sin orts, sin omgisnings och sin tids sorhällanden, ärligen få anmäla sig till idkande af hvad yrhe ban behagade, med hvilka krafter, enskilta eller associerade, som han kunde åstadkomma? Om man dä, i stället för bevillning (af rörelsew, stadgade en efter rörelsens beskaffenbet lämpad afgilt for tillständsbeviset, erlades denna villigt, till undvikande af alla de omgängar och uppoffringar, som det gamla tvångssystemet ålägger, och man hade grunden lagd till en den säkraste kännedom om den sig sjelf rådande befolkningens personal och sysselsättningar. Förenades en sådan ordningsanstall med skattskrifningarae, så kunde man äfven derigenom med en fullständigare kännedom solja de tjenande och för dagen arbetande klassersamt hvarje yrke; och derigenom skulle man komma till en bekantskap med nationens industriella lif, hvilken satte styrelsen i stånd att bedöma, huru dess egen verksamhet kunde bäst rigtas till det allmännas fördel. Vi måste dessutom nödvändigt en gång komma till ett sörnusligare och menskligare ordnande af menigheternas angelägenheter, så att, utan all obehörig och skadlig inskränkning af den individuella sriheun, i första rummet samilje-banden och derjemte samhällsbanden nårmare tilknytas, samt derigenom de enskiltes forhållauden till samhället blifva lika Öppna, innerliga och betryggande, som samhållets föorhållanden till sina medlemmar blilver olsentligt, rättvist och välgörande. Omsesidigt skydd , ömsesidig bjelp, ömsesidig välmening och billizhet: se der hvad som måste förenas, för alt menigheterna och individerna skola gemensamt hunna befordra meunsklighetens stora ändamål. Statens sammanhallande kraft kan aldrig hemtas från väldet, sveket och tvånget; den måste sökas i rättvisan, sanningen och fribeten. Men huru skola dessa kunna verka till enskild och allmän välfärd, om man ofvanifrån vill tvinga och föreskrifva när och huru enhvar menniska skall få försörja sig, eller befalla den ene att träla under den andre? Komma vi en gång så långt genom ett förnuftigt beskattningssätt, att den enskilte, utan betänklighet för sin egen välfärd, kan anförtro åt samhället sin egentliga ställning; få vi en gång ett så vålordnadt, menniskoålskande kommunal-väsende, att den enskilte utan bivgsel och bopplöshet kan anförtro åt samhället sitt bebof, sina bekyromer; få vi ett allmänt undervisningssystem, som jemnar de obemedlade klassernas intelligens till närmare likhet med de bemedlades: hvarfore skulle vi ej då kunna hoppas, att de ädlare och rikare begrepp, som en stigande upplysning utvecklar, skola blifva en tilllyllestgörande garanti mot missbruken af en fullkomlig handelsoch näringsfrihet? Iche kan man vänta den af en bop ordningsstad ganden, som hvarken den ene eller den andre af broderne Fåbreus, med all deras välmening och embetsnit ens äro i stånd att redigera 0 av Ia aha mara förvilla och försvåra. än