dd — — — — . ——— —————— aman smeker det, tjuser och intager det. Låtdom oss icke beklaga oss öfver ett sakernes aläge, som nu företrådesvis tager alla regerinagens anspråk i uppmärksamhet. De tro sig afabjelpa det onda, genom undervisningen, som ade bemöda sig att sprida bland folket; och (utan tvilvel förbereda de det derigenom att esatta sanningen. På så sätt skall folket då äfaven snart komma att upptäcka, att den orgaaniserade silantropien blott förstorar eländet och akommer menniskoslägtet alt sjunka ännu djuapare och att alla jemnlikhetspredikanters jemnalikhet endast kan ega beständ en dag. På så sätt askola då folk och regering komma att inse, aatt våra principer äro rigtiga, emedan vi vilja abetrygga alla rättigheten att fritt disponera olaver deras arbete så väl som öfver deras perasoner, att vi hylla rättvisan, emedan vi vrilja avedergälla en hvar efter hans verk och återaföra allt till ett utbyte af prestationer, alt vi slutaligen offra på sanningens altare, emedan vi abroderligen njuta alla naturens rikedomar och avilja att alla menniskor skola medverka till aförbåttrandet af mensklighetens läge. a Sedan herr de Brouckere slutat sitt tal, blef han, på andragande af herr Anisson Duperron, pär af Frankrike, genom acklamation bekräftad i vårdigheten al sorsamlingens ordlörande, och derefter skred man till valet af vice ordförande, hvilket föll på följande herrar: hertig d Harcourt, ordförande i parisiska fribandelsforeningen, öfverste Thompson, d:r Asher och grefve Arrivabene. Till sekreterare utnämndes b:tr Lehardy de Beaulieu och Faider. Kongressens första session upptogs af den allmänna diskussionen öfver handelsfrihetens principer, som försvarades af berrar Faider, Wolowski, Prince Smith, Blanqui, d:r Bowring, Ewart o. a. i längre och kortare föredrag, och bekämpades af herr Rittinghausen från Kölu och berr Duchateau frän Valenciennes. Den andra sessionen hölls den 17:de och öppnades af ordföranden derigenom, att han sasom diskussionsämne uppstållde frågan om handelssriheten i dess internationella förhållanden. Eburu diskussionsthemat derigenom skulle inskränkas till ett väsentligen bestämdt fält, rörde det sig likväl så der temmeligen på samma terräng, som dagen tilllörene. Skyddstullsdoktrinerna, som den 46:de bade blifvit utvecklade af herr Duchateau, och bvilka framförallt äsysta alt skydda det nationella arbetet, bekämpades i tur och ordaing af herrar Deheselle trån Verriers, prosessor Wolowsli och Annisson Duperron, hvilken sistnämnde isynnerhet, i få ord, lade för en dager de konklusioner, till hvilka skyddstullsystemets anhängare ganska ofta låta förleda sig genom Methven-fördraget emellan England och Portugal. Sedan br John Prince Smith belyst de dagen tillförene af br Rittingbausen uppställda doktriner, och br Duchateau, som nästan ensam fick bära hela bördan af protektivsystemets försvar i församlingen, med mycken talang bekämpat bandelsfribetens läror, tog ordföranden sjelf del i diskussionen och ledde den på den andra, enligt dagordningen föteliggande specialfrågan, nemligen frågan rörande handelssrihetens förhållande till industrien, hvarvid ban först och främst belyste den theori, som vill hafva materialet och arbetet betraktade såsom tvenne industriens faktorer, de der äro att åtskilja från hvarandra. Efter ordföranden tog ytterligare bland andra hrr Horace Say och professor David från köpenhomn ordet, och kongressen fattade derpå, sedan ordföranden slutat diskussionen, följande beslut: Nationalekonomernes kongress hyser, elter soregående pröfning och diskussion af bandelsfrihetens verknvingar, äfvensom alla sig dermed förknippande speciallrågor, den åsigten, att handelsfriheten är ett behof för menskliga samfundet, roch att den skall hafva till följd: 4) att saslavre tillknyta bandet folken emellan, hvilka längt ifrån att blifva skattskyldiga till hvarandra fastraer skola tjena hvarandra till ömsesidigt