Hvad kan och bör yrkes vid den blifvande riksdagen. V. En plan till de ojemnt fördelade och tryckande gamla grundshallernas successiva upphisfvande. Denna angelagenhet är af den vigt, att den fordrar Ständernas synnerliga uppmärksamhet. Utan att snara åtgårder vidtagas till en lindring af de skattebördor, som betunga vårt jordbruk, skall största delen af svenska jorden omöjligt kunna lemna sina odlare något öfverskott; armod och okunnighet skola blifva slertalets al befolkningen lott; otrefnad och osäkerhet skola spridas snart sagdt till alla: ty mängdens ytterliga behol och sottvislade belägenhet mäste på otaliga sätt älterverka, äfven på de eljest bättre lottade samhällsmedlemmarne. Det är redan tillräckligt bevisadt, att skattejorden i allmänbet är så belastad och beskattad, att dess egare beliuna sig 1 vida sämre ställning, äv om de voro hallen brukare till staten. Under det att srälsejordens sordne mäktige innekafvare afkastat sin åtagna rustijenstborda och vetat befria sig från en mängd ouera, bar skaltcallmogen-icke endast måst utgöra den gamla ordinarie-räntan, som ansågs motsvara fralsets skyldigheter, utan dertill fött sig såsom ständig beskattning, pålagd hemnmumntalsräntan, hvilken dock ursprungligen endast blilvit för tillfälliga behof etterhand beviljad, och alliid med vilkor att inställas efter anledulngarnes upphorande. Under det hela det öfriga samhället — älven den privilegierade jordens ionebalvare — dragit fördel al penningens naturliga benägenhet all genom kapitalernas tillvext falla i värde, i förbållande till de varor, som utgöra föremål för en sståndigt till 3 Y Sl: 2 agande solkm: 3 och lörörukningsbe p0I, Där olkmängds lesoadsgen hast åliggandet att erlägga utlagorna uti just dessa nodvändighetsartiklar, hvikka ifrån ärhundrade till århundrade stå i samma relativa värden, ehuru de ifrån ett är till annat kunna vara underkastade vexlingar — ett skatteåliggande, som då det tillika mäste utgöras efter en ärligen skeende förvandling i penningar, hvilken oltast godtyckligt af de andra solkhlasserua Destämmes, blilver ett det obilligaste och ojemnaste beskattningssätt man gerna kan utsinna. Detta bar så omvändt förhållandena, att under det de i penningar satta skatterna och bevillningarna icke numera motsvara sjettedelen, ja i många fall icke tiondedelen af de primitiva värdena, skattejordens natura-pålagor snarare stå bögre, än hvad de vid första åtagandet utgjorde. Det är bekant, huru detta wisssorhallande ofta, men i synnerbet under de sista tre riksdagarne, blifvit frambållet och bevisadt. Det har dervid visats, alt statsverket förlorar; att de räntetagare, som tro sig draga vinning deraf, sjellve förlora; alt de skattdragande lida ytterligt; och alt den mesta, men oskåliga vinsten, just under de missvextär, som sprida nöd och förtvillan i landet, tillfoller ett ringa antal, dels embetsmän och prester, dels allmänna inrättningar. För ölrigt äter sjelfva oslesvereringsoch uppbördssättet upp en stor del. Mea allt detta oaktadt söker wman försvara detta orimliga beskattningssätts bibehällande. I sin sakunnighet skrika somliga: att en estergist af grundskatterna vore en skänk åt jordbrukarne på de andre klassernas bekostnad: liksom icke de beskattningsgrunder, som i stället måste införas, äfven träffade jordbrukaren, ehuru de träslade honom i ett rigtigare förbållande till hans krafter, bans inkomst, bans förmögenhet. Andra ropa, att staten icke kunde få fyllnad till sina behof, om så stora skattebelopp skulle fråntagas den: liksom om någon yrkat, att detta skulle ske på en gång, eller annorlunda, än i den mån andra, rättvisare och oskadligare beskattningssätt kunde lemna staten dess verkliga bebof. Oftast och vedervärdigast af allt, hör man egennyttans ängsliga skrän, att en del enskilta innehafvare af t. ex. frälseräntor, 0. s. v. skulle förlora genom ålergången till det rättsenliga — ty rättsenligt måtte det