Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1847, sida 2

Tidningen Tiden, bedömd af Postoch Inrikes-Tidningar. Tiden arbetar allt, hvad den förmår, för att icke blifva evighet. Icke nog med dess ömkansvärda tröghet och längsamtet, hvilken gör, att den merändels i fråga om nyheter ser sig lörekommen; icke nog med alt dess red. anser all rättfärdighet vara uppfylld, bara spalterna blifva det, syllnanden må för resten vara hurudan den vill: — Tiden arbetar direkte sina motståndare i händerna och räcker dag efter dag åt dem det ena vapnet efter det andra, för att så mycket bättre påskynda sin egen undergång! bet är den gamla vanliga Tideu, som förtär sig sjelf. Man läse blott artikeln i gårdagens N:r af Tiden: Kolossal ensald, i fall man önskar exempel på, hvad kolossal enfald vill säga. Den ena dagen begär redaktionen i Tiden en uppenbar mannaman, med den största naivetet i verlden, liksom skulle det så vara; den andra dagen medelar samma redaktion uppsatser, som gilva antagonisterne anledning att påstå, det Tiden öuskar en privat censur bredvid trychlsriheten, en tredje dag faller den ut mot en kollega, med hvilken man aldrig behöft komma i delo, och det endast och allenast af böjelse lör ordrytleri. Icke vittnar sådant om den humanitet, den sans, den ärlighet, den opartiskhet, den rättvisa, den oåtkomlighet tör honsiderationer, som man utlofvat, och hvars motsatser inom kollegernes redaktioner man utsästat sig att blotta och beifra! Vi skulle mycket misstaga oss, om ej Tidens egne vänner och gynnare med lika mycken sor våning som misshag åsett dessa apparitioner, och vi drista påsta, att derest den eller de personer, som framkommit med aylika besynnerligheter slindrigast att tala), få i samma smak fortsätta, så äro bolagets tillgångar snart bortkastade och den stund inne, då Tidens sjellmord är en fait accompli. En sådan liknejdhet och en sådan taktloshet som Tidens redaktions aro, så vidt vi veta, utan motsvariahet inom den Svenska publicitens bistoria, och det är de sak, för hvilken det bladet blilvit uppsatt, som är i främsta rummet alt beklaga, då den råkat i sådana bänder.