Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1847, sida 2

— Vi vilja se till, — svarade han. — Hvad är jag skyldig för de begge pannkakorna och vinet? — Två louisdorer. — Hvad? Två louisdorer? det är fasligt dyrt. — Tror ni det? Välan då, sråga polis-kommissarien om det är dyrt. — Åh, jag tror er på edra ord, — svarade jag, och drog upp min börs. — Godt; jag ser, all ni är en hedersman; jag skall sjelf köra er till Aurich. Var god att vänta ännu ett grand, tills jag spänt för. Det dröjde icke länge, förrän han åter inträdde och uppmanade mig alt utbyta min lätta engelska hatt emot en grof filthatt med breda brätten, hvilken han lemnade mig. Sedan kastade han äfven en gammal kappa omkring mig och bad mig stiga ut och taga plats i åkdonet. som väntade framför dörren. Detta var en simpel öppen bondvagn, förspänd med en ung vacker häst. Sedan vi först farit genom hela byn, gick det i skarp traf ett par mil bort öfver slätten. Snart hade vi tullsnokar, poliskommissarier och gendarmer bakom oss. Jag andades nagot friare än på länge varit fallet. Efter solnedgången nåade vi Aurich; men som jag här icke kände nagon. sortsatte vi vår resa till Emden, hvarest jag hade korrespondenter. Jag väntade att få betala skjutsen i proportion efter hvad jag betalt för pannkakorna, men nu begärdes en ganska moderat summa, som jag älven utan all pruta genast betalte. Nu hade jag då ändtligen väl och lyckligt kommit öfver tullaränsen. Sedan kom det dock derpå an, att ordna mina angelägenheter med polisen och framfär allt finna ett ståndqvarter, hvarifrån jag kunde leda smugglings-operationerna. Hvad den försla punkten angår, så förskaffade jag mig, förmedelst penningens allmakt, ett pass under falskt namn, af hvilket jag hädanefter alltid betjenade mig för mina brefvexlingar med inlandet. Dessa med nå