Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1847, sida 1

ville äfven den tidens Norrmän ofta förlita sig på sin egen kralt i stället för på Försynens bistånd. Ilelgonbilderna, som katholicismen uppreste i stället för Asabilderna, voro blott ett utbyte af den ena villfarelsen emot en annanOch Sankt Olof! hålle vi då på alt ånyo blifva katholiker, alldenstund vi äfven i vår tid skole erkänna tillvaron af helgon. Protestantismen, eller vår evangelisk lutberska kyrka vet icke af några dylika Sancti, och att äfven vederbörande borde bafva insett och besinnat detta, tyckes man hafva kunnat vänta. I det katholska Frankrike gör man väsen nog af sin helige Ludvig; hos oss kunna helgonen icke blilva ansedda för annat, än en villfarande kyrkas påfund, och det både på grund af vår kyrkliga tro och bela allmänhetens i detta fall förvärfvade större upplysning. Olof, heter det i resolulionen, var rikets andre stiftare, som på sin tid befriade Norrige från ett sremmande välde.? Förtjensten af att detta hans belriande är dock vida mera tvilvelaktig, än att den slutliga följden af hans regering blef för Norrige det mest nesliga ok under främmande välde, som vår gamla historia vet att omförmäla. Jarlarne Erik och Sven voro Norrmän och inga främmande, och at allt, som historien om dem har att förtälja, kan dragas den slutsats, att Norrige under deras milda och kloka regering framskred i lycka, samt at främlingar föga eller intet utöfvade något inflytande på Norriges angelägenheter. Helt annorlunda blef det, då Olofs tyranniska sådd hade mognat till skörd: då Norriges bönder vid Stiklestad drogo sram emot hans korsmän och såävo honom sjelf hans bane, samt då den listige danske Knut derefter satte en grym qvinna och en oförnuftig yngling till herrskare olver Norrige. Det var då, som, bland annat, tio norrske mäns vitsord behöldes för att uppväga en endu dansk mans utsago. Till en sådan nationel vanåra och förödmjukelse förde Sanct Olofs blodiga regemente. Och hamn skall nu anses såsom rikets andre stiltarel .... Statsrådet eger åtminstone i Herrman Foss en man, som bar alltför mycken kännedom i fäderneslandets historia, att man skulle kunna antaga, det denna sloskol blifvit utan någon invändning införd i den kungliga resolutionen. — Oloss stiftelse höll sig i alla fall blott nägra få år och tog, som vi velo, en en ända med förskräckelse. Vi bedje Himlen, att Norrige aldrig i framtiden måtte erhålla flere dylika stiftare, att det aldrig mera mätte på thronen få flere sådane tyranner, som tråmpa de borgerliga och menshliga rättigheterna under fötterna, till dess att folket sjelsi nodgas rycka den skändade spiran ur deras händer! Ehuru man på kidsvold icke kunde besluta sig till att med ens göra slut på det gamla ordensväsendet hos oss, ville man dock försäkra sig om, all detsammma skulle i Norrige verkligen grunda sig på förtjenster, hvilka af nationen erkåndes såsom sådana, och inforde fördenskull i grundlagen ett stadgande, som skulle förekomma så vål alt ordnar utdelades såsom accessorier lill rang och titlar (vara aristokratiska utmärkelsetecken) som ock att de skulle gifvas såsom beloningar för dessa tvetydiga förtjenster, som sällan eller aldrig tåla dagens ljus eller allmänhetens granskande Öga. Det skulle tvertom, i konstituenternes tanka, såsom ett vilkor för erhållandet af nationens hederstecken gisvas ett faktum, hvilket så qvalificerade sig som utmärkt förtjenst, att det sasom en verklig sådan kunde framläggas infor allmänheten, med grundadt hopp om dess erkännande. Man assåg helt säkert i detta fall mindre riddareoch ordensinstiiutionerna i Europa, än den i Nordamerikas förenade stater instiftade Cincinnalusorden ), hvilken man tyckes bafva velat imitera. ) Konstituenterne hade sig säkerligen ieke då bekant , ati instiftandet af ofvanbemälte orok 4 AT D fåoler JHAAh fr Ö —