Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1847, sida 1

— — ———a2T ————— —————7— som voro uppsostrade i alla den gamla monarkiens idger och som antingen hade ordnar, hvilka de allaredan fördenskull icke önskade skulle blifva betraktade såsom ett blott dingeldangel utan allt värde, eller ock trodde sig i i hoppets sjerrglas kunna skymta erhållandet af dylika utmärkelsetecken, kunde icke lösslita sig från föreställningen om deras nytta eller tillochmed nodvändighet i ett väl ordnadt slatssamsund. Grundlagens 25:dje 2 fick alltså tillvaro och det demokratiska Norrige belamrade sig med denna aristokratiska öfverlefva från den gamla monarkiens tider. 4 aoLånge bar man också skördat en bitter lön för denna sin estergilvenhet för ärfda fördomar. Främmande ordnar hafva bland oss utdelats till hoger och venster, utan att man dervid låtsat ihogkomma föreskriften i nyssbemälte 23:dje 2, som uttryckligen soreskrisver, att de förtjenster, for hvilka ordaar erhållas, skola offentligen kungöras. Nu ändtligen skall den nationella värdigheten vindiceras. Den 21:ste Augusti utkom en kunglig resolution, som inrättar en norrsk, så kallad S:t Oloss orden, och det är öfver denna vi här nedan vilje taga oss fribeten anställa några få betraktelser. a 4Orden är rätt och slätt instiftad genom en kunglig resolution: vigtiga skäl tyckas dock tala sor, att en dylik nationell institution borde i folkets bifall och medgilvande halva erhållit så fasta rotter som någonsin möjligt. Utomordentligt mycket hade bidragits dertill, om nationen genom sina representanter fått tillfalle all yttra sig Öfver detta ärende. Men så skedde ingalunda. Man kunde icke uppskjuta afgörandet af denna angelagenhet till nästinstundande storthing, eller råttare man ville icke inbemta representanternes mening rörande densamma. Regeringen afgjorde sjell saken med ett enda penndrag. Nuvarande statsrädet Stang har dock förut yttrat tvilvel om, huruvida den konungen i grundlagen medgilna rättighet att utdela ordenstecken älven berättigade honom att i Norrige instifta ordnar. (Se Stangs sorklaring ölver norrska grundlagen, sid. 341). Men skulle än statsrädet eller Regeringen, utan representanternes horande, halva kommit till den öfvertygelse, hvilken så forträffligt öfverensslämmer med de moderna konstitutionella theorierna och som man på de sednare tidarna så ifrist sökt att göra gällande, nemligen att konungamakten allena är den, som eger att besalla; så kunde folket dock väl med skäl hafva sordrat, att regeringen offentliggjort sitt projekt till en norrsk riddareorden, så att det kunnat blifva föremal för en offen:lig granskning. Men icke eller något sålant har alhörts. Man kommer, utan att på minsta säll vilja göra sig underrättad om de äsigter, som uii ilrågavarande fall kunde råda bland nationen, helt simpelt med den kungliga resolutionen, som bestämmer, att der skall skåpet sti. — Detta om vår nya norrska ordens instiftelsesätt, eller sättet huru den har tillkommit. Skride vi nu lill betraktande af dess inn ehåll, så stöte vi genas på det namn, den erbållit, hvilket visst icke är sådant, som man (i fall en orden nodvändigt skulle ega rum): belst kunde halva önskar, S:t Olofs orden! Detta namn innefattar en hyllning åt tider, begrepp, villfarelser och grymheter, hvilka man icke borde hafva kunnat vänta i vårt årbundrade och i ett protestantiskt land. Olof med sin bödelsyxa öfver folkets nacke var en fanaliker, en svärmare för katholicismen i dess mest krassa form under det då rådande tidsmörkret, och den vidskepliga lära, som hans munkar predikade och hvilken ban sjelf på det mest tyranniska sält tvingade en stor del af Norrmännen alt bekänna, åtminstone med munnen, stod i åtskilliga bänseenden föga öfver Asaläran, som dock äfven hade urartat och till följd deraf var mogen till fall. Den förmådde icke mera alt skänka menniskan den guddomliga tillit; som hon eftersträfvade, och derföre