ECSCIAarU Cobdem. HI. Cobden var den nya lärans kateket. Ilans vältalighet är, såsom Robert Peel yttrat, så mycket mera beundransvärd, som den tyckes sorsmå alla granolater; den är den naturliga enhelhetens triumf. Hans sätt att uttrycka sig bär nästan alltid samtalsspråkets prågel; men höjer sig dock icke sällan till det pathetiska. Hvad som i synnerhet under utvecklingen af hans bojliga, klara och mangsidiga föredrag sramtråder är en djup, hårdnackad, obetvinglig logik. Ilvarje dag, för att ej säga hvarje ögonblick, kastar ban sig in på en ny väg; men hvarje sådan for till ett och samma mål: Spanmalslagarnes upphäsfvande och srihandelssystemet. Det vapen, nan företrädesvis begagnar mot siva motståndare, är ironien, — stundom den godlynta, men dock nagot djerfva, engelska munterhetens ironi; stundom ater den der bittra och skarpa, hvilken förkrossande slär motståndaren till jorden. Vill han t. ex. utpeka och angripa monopolet, så beskrifver han det på följande sätt: aMonopolel är en bemlighetsfull, osynlig peradOn, som tillika med er familj sätter sig vid äbordet och, när J viljen lägga ett stycke socaher i er kopp, plotstigt rycker undan sockeraskålen. När då edra hustrur och edra barn abegåra att få den der sockerbiten, som de hafova förtjenat, så asspisas de af den mystiska agåsten med ett: Ah nej, mina kära vänner, det sär till edert eget skydd. — I ett annat af sina tal yttrar Cobden på ett ställe: aOm vägon askulle komma och berätta tor er, alt det i hslibha balvet finnes en o, hvars iunebyggare ahafva blilvit slafvar af en kast, som for sju chundrade år sedan eröfrat landet; om ban viadare skulle för eder förtälja, att denna. kast ahade stillat lagar, i hvilka inunebyggarne soräbjodos att spisa något annat, än hvad eröfararne till ett enormt pris behagade sälja till adem; om han vidare skulle berätta, att detta alolk blilvit så talrikt, att landet icke var i astånd att våra och underhålla detsawma; om ahan slutligen skulle omlörmäla, at ilragavaurande solk är begåfvadt med en utmärkt skickelighet och konstsärdighet, att det har uppsunanit högst sinnrika maschiner, och att icke desto omindre dess herrar förneka det all rätt att utaobyta frukterna af dess arbete mot näringsmeadel; — om J skullen höra allt detta och mera odylikt förtäljas af en resande, eller af en och vannan missionär, som återvände hem från en a6 på andra hälften af jordklotet — hvad skullen aJ väl säga derom, J Londons innevånare? Understundom, ehuru mera sällan, böja sig Cobdens tal till en djupt gripande pathos, såsom i det föredrag, hvilket han holl vid föreningens sjunde ordinära sammankomst i London, och der det t. ex. heter: abe böjelser, som förena samfundets olika aklasser med hvarandra, äro för det af icke minadre vigt, än samiljemedlemmarnes ömsesidiga aböjelser. Känslan af oafhängighet och af perasonligt anseende, kärlek till rältvisan, aktning afor eganderätten, förnöjsamhet med vår sociala astållning, den sjelsmedvetna vidhängsenhet vid ede iustitutioner, efter hvilka vi styras — detta nallt utgör i den politiska organismen elemenater, hvilkas kränkande eller förstörande mäste abetraktas såsom en national-olycka. Ocb dock ase vi dessa egenskaper rundt omkring oss gå aförlorade. Månget hjerta i de fattiga klasserna ahar redan blifvit fylldt af harmens och förtryalelsens gift; känslan för det sanna och rätta ohar blifvit utplånad genom bungrens qval; våara gamla nalionalinstitutioner hafva i solkets 40g0n förlorat deras helighet, emedan det beagåynner att betrakta dem såsom foster al egenkärleken. Och allt detta, mina berrar, bar förorasakat den utomordentliga rörelse, som nu råader hos folket och midt i hvilken vi belinne coss. Tuordönet rullar allaredan öfver våra hulevuden och de profetiska blixtarne glänsa vid