Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1847, sida 1

uppmuntra. Det faller genast i ögonen att denn: vilseledning, uppmuntran, endast sormeli sklljer sig ifrån tvång, och att den deremot till väsen de och foljder är alldeles enahanda, som ofri. bet genom ovilkorligt och yttre tvång. visszelligen kan uppmuntran framkalla en större pro dukt af det slag, som man åsystat, men andra produkter hafva bestämdt derigevom blifvit un. dertryckta. bessa framlockade, eller framtyvinsade, produkter hafva icke genomgått natu nöd. vändighetens skärseld, hafva icke uppkommit efler vål bestått prof i striden mellan impuls och de vitre hindrens motstånd; så snart för. denshull dessa produklioner icke mera gynnas af vilkorliga lörloganden, så till sägande kapriser, mennishosunder, upphöra de, och lemna eller sig i samhällets vigliga produktionsserie en lucka, som beröfvar de ostiga bestående produbtionerna ett vigtigt stöd. Mon finner således att vilkorligt skapade sörbållanden, vore sig till hinder och förbud etter till uppmuntran och skydd, äro i lika grad förderfliga lör arbetets ändamalsensigaste ulveckling, och att in:et tredje finnes annat, ån den arbotsfrihet, som omedelbart hemtar sina beståwningsstunder ur samvetet och ur la force des choses, samt ur den diift, som Gud nedlagt hos menviskan genom hvad vi förr sagt, hänslan al arbetets behos. Till la force des choses får man naturligtvis hänföra uppmavingen från sörhan den varande, verkliga sorbrubningseller njuninesbehof. (Foris. 2