Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1847, sida 1

ondskans och hatets riktning åt de stora individer, som utgöras af nationerna. Men endast för denna riktning är makten behöslig. Denna må visserligen, tills vidare, sökas, emedan en bibehällelse icke med annat vilkor vu finnes, men lör en begränsad tid, om äfven läng. Vi få icke deruvder lörgåta, det vi verka för evigheten, och alt ett mål för staten sjelf ovilkorligen finnes, det att genom makten sjelf, så väl som ävnu bufvudsahligare genom kärleken, göra makten umbåärlig. Då makt olliså är endast ett medel, ett ändligt, menniskoslägtets lycka, på samma sätt som individens, är en evig id, så bar as aten iche rätt, all åt den verksamhet. hvaraf denna lycka beror, silva en vilkorlig och ofri ledning. Rått och ideen soreskrilvet syftemäl sammanfalla i begreppet om individens fria verksamhet. Utan en sådan fribet blir menniskans arbete icke belönadt med den största möjliga produkt. Sa ligger arbetets yure frihet, näringsfriheten, i skaparens egen wit... Likväl balva töreställningarna om nåringsfrihet skiljt sig så skarpt från hvarandra, all äsiglen blir bestämd, så snart man iche går så längt tillbaka. — Det blir en särshila svårighet, att, sedan man insett sanningen, soka en utväg ur den närvarande intrasslingen — ett arl elter hådangangna slägters lek med det heliga — en intrassling, som tvingar oss att sorlara med varsam undsallenhet för stundens bebof, under det vi dock oaflätligen mäste hafvo blicken såstad på det stora målet. De bada moisatser, till hvilka åsigten i det praktiska bommit — prolillitien ooh liberalism — karahleriseras a en sida deral att den förta omfattar de nätvarande och liberalism det lillbommande. Bestode icke menniskolilvet ett ölvergingstillssand, så kunde liberalismen genast och utan inskränkning galla; nu måste den vika i sa måtto alt man icke, för det allmänna, sramtida, hagre, får förgäta bvad som för ogonblicket måste jakliagas Just såsom vilhor sor sjelfva det högres framtida mejlig! et. De hinder, som sramställa sig emot en omedelbart förändrad riktning till det bättre, en omedelbar återgång till frihet, iträn dess motsats, äro individens anspråk på lycka, tillika vilkoret för sambällets ansj räh på maht. bessa hinder äro lih väl så besbaltade, ati man, genom alt rätt hylla det ena anspråket, också hyllar det andra. Men under inlet vilkor får man lörsåta hvad förut är yrkadt, att individens lycka icke är tänhbar utan ölverensstämmelse mellan samvete och verksambet. Der denna osverensslåmmelse sinnes, der är lycka, men der är också den största möjliga produkt af verksamhet, — den storsta rikedom, som med varahlighet kan uppstå. ber har samhället således ochså väsendet af sin maht, liha mycket af andligt som af materielt innehåll. Orsaken hvarföre den största varaktiga rikedom, den största produktion med inneboende mojlighet för sin fortvare, uphommer genom arbetets frihet, oberoende al yttre vilkorliga bedlåmmelser, d. v. s. genom näriugsfriläk, är den, att alla individer bli dervid i tillstand alt lata sin vilja kraftigast osfverga till bandli: og. Massan af bestämmande vilja och drift blir dervid den storsta den kan bli; följaktligen mäste också produkten bli des, sasom svarande deremot. Det är denna inte aritmetiska grund för produktionen, som sorbises af alla — Regeringar eller enskilde — hvilka tro sig förstå mera, n Försynen sjelf; ty just detta och ingenting annat innefattas det i allt nycksullt reglementerande öfver menuiskans arbete. Men om nårings ti eten är ett vilkor för individens lpcha och statens rikedom, så är det åter en annan missledning, en särshilt art af srihelens inskränkning då man, med exempel af äldre samhallsiorsoganden, el auru på grund af bristande begrepp om syftemal får vårt arbetsbehof, uppställer lockmedel för arbetets sedmj