Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1847, sida 1

l enshilles egande rätt, så må man ålminstone vara kofsequent och icke blott göra det i enstaka fall, utan taga all egendom under sin speciella uppsigt, men då äfven vara förutan de med den sria handeln förbundna fördelar. Spanrihålshandlaren skall icke göra någon oskälig vinst, så läter det allmänna skriket utan att någon egentligen söker att för sig gös ra klart, hvad detta uskälig? då betyder. Pri: set ä hvarjö vara; följaktligen äfven å spanmål, rättar sig ester tillgang och efterfrågan, icke elter innehatvarens godtycke. Den som tviflar derpå, honom uppmane vi alt för oss förklärä hvarföre priserna endast stiga efter dåliga skördar, och hvarföre det icke afven efter goda skördar står i spekulanternes förmåga att ste gra priset å spanmal. hiotia spekulationen kan saledes icke gora det, sorhållandene sjelfva bestämma prisernas stigande och fallande. Men spekulanterna kunna ju medelst listiga knep förstora nöden. visserligen icke mera, än det ligger i sjellva sakens nalur ester landelis allmånna grundsatser. — Spanmålspriserna nådde först i början af våren sin ovanliga böjd, d. v. s. vid en tidpunkt, då största delen at ljolarets gröda var redan konsumerad, alltså afven sörraderna blifvit mindre vid olörminskadt begär, då dessutom i soljd af vintern kommunikationerna voro albrutna eller hämmade, och till råga på allt icke en gång en förmodan kunde bysas olver resultatet af nästa skörd, hvadan det inre värdet: af de förhanden varande sorräderaa kunde ytterligare stiga, och en allmän missväxt å ett sodoåmne så vigtigt som potates äfven för tredje gängen var möjlig, ja tillochmed: sännvlik. Detta är fakta, inför hvilkä hvarje fiction om ocker eller spehulalion är belt och hället obehöflig. Och likväl trodde man derpå, eller gaf sig åtminstone utseende att tro derpå, emedan man ieke kande sig stark nog att trotsa solksördo marne. Man förbjöd spanmålsutförseln, iill londtbrukarens fromma kan man tänka, hvilken derigenom uppbörde att vara anvisad på de marknader der hans produktion betalte sig bäst, och som vid ett åte kommande tillfälle väl icke skall tveka all så snart som möjligt, skaffa sina samtliga förräder till orter, der han kan vänta sig att få sriare disponera öfver desamma. Dessdtom skall bvaje land; som ingentiag låter ulfora, äfven snart icke se någon införsel hos sig, just för inskrånkningens i rörelsen skull. Vidare är det icke sä säkert att landmannen på våren använder så mycket slit och krafter på sivt utsäde, som fallet skulle vara, om han med såkerhet kunde boppas på en regelmässig afsällning å de bästa marknader och i det vidsträckfage omfång. Den som hämmar afsättninger af en rara, skäll äfven förminska mängder af densamma. Detta är älven elt skål mera emot utförselförbuden, om de handhafvas konseqvent, ds v. s. år från år; ty annars äro de illusoriska. Det gilves i detta hänseende intet frappantare exempel, än Frankrike före revolutionen; Frankrike var under Ludvig XIV ett väsentligen åherbrukande land, som fortfarande kunde afläta stora spantmålstförtåd (NI utförsel, men i följd af en missvext fann sig sedan Colbert föranlåten att inskränka utförselfriheten — och redan efter 10 är producerade landet numera knäppt siti eget behof och tarsvade i längden fortfarande tillförsel utifrån. Tyvärr bafve vi i detta år sett spans målsutsörselsorbud i Tyskland utfärdade på ett sådant sätt och i elt sådant omfång, alt vi icke blost af slalsekonomiska, utan äfven at politiska skäl knappt skulle ansett dem för möjliga; Oafs sedt deras oufförbarhet i länder utan bestämda naturliga gränser, oafsedt de redan härosvan anförda olågenheterna af slika förbud, kunne vi icke annat ån ömka oss öfver visheten och menskligheten hos folk, som, för att blott kunna äta billigare; gör allt bvad i dess krafter står; på det att grannen må svälta ihjäl. Eller bar man verkligen befarat, all pfötsligen alls inga litsmes del mera vore att bekomma? Då kännå de icke