nej! det bade varit för trivialt, likasom i fall Herr generalauditören bade stannat qvar och åtminstone tagit vara på de döda kropparna. Nej, Ånna, som ej kan någon Italienska, lika litet som den lilla Ada, icke heller har en styfsver penningar, eller någon dyrbarhet — ty så väl hade den faderlige vännen sörjt för hennes behos — upplages, liggande sjuk i en berdekoja afen lindansare och tvingas af denne att sjunga ossentligt på sil modersmål, som naturligtvis ingen förstår. Men nu kommer den gudlige Lodman sors. till bjelp. Han är iillstådes vid represensationen likasom svenske konsuln, och på hans fartyg fores den blinda bem till säderneslandet. Frakten betalar hon på det viset, att bon, den adertonäriga tiggarflickan, med sina lärorika samtal under hemresan abildaro den vidtbereste, angliserade skepparen. Kanske någon tror, att rec. gycklar, att han parodierar en poötisk skildring med sotevisande af det prosaiska skelettet. Må då läsaren, i fall han bar mod dertill, sjelf öfvertyga sig, huruvida rec. öfverdrifvit en enda bokstaf, och huruvida några diktens blommor med sitt doft och sin färgprakt verkligen öfverskyla och sorsköna den vanskapliga nakenheten, eller huruvida ej denna blir ännu mera framstickande, genom den uttänjda, ordrika och honingssosa beskrifningen. Hvarje konstverk måste hafva sin plan och sitt mål, detta må nu vara att ivteressera genom en moralprincip, som utvecklas, ett samhällslorhallande, som tecknas till sin beskaflenhet och sina följder, en eller flera harakterer, som skildras, ett inveckladt äfventyr, som uiredes, eller blotta diktningens behag, som är sill eget mål. Ett sådant måste det dock ega. I den unga grelvivnan är det läkvål ej möjligt att upptäcka ens spår af något sådant. hior( ett enda syfte märker man hos sörs. det: att sullskrisva rätt många sidor och få ewt rätt stort bonorarium. Hvarje författare bör hafva sin moral, liksom hans verk, och denna år att respektera i srämsta rummet sig sjelf, och i det andra sin publik, eller, med andra ord, att af sill arbete göra det bästa nan kan och forstår. Alven härtill upptäcker man i den unga grefvinnan intet spår. Öfverallt ser man ämnen, som kunnat utarbetas, malterialier, som kunnat bli af stort intresse, om de rätt behandlats, men tillika buru förl. icke alls vårdat sig derom, huru han aldrig betånkt på den ena sidan, hvad han ernat skrifva på den nästa, eller på den nästa ej erinrat sig hvad ban skrifvit på den soregående. dadant skulle icke anses mojligt al en lörs. med herr M:s talang och langa skriftställarevana, om icke den skandalosa krönikan lemnade nyckeln till ett sådant fenomen. Hon berättar nemligen, att detta arbete, som i prospekten till samlingen uppgals bland de första, iche var, när trycknin gen borjades, till mer än några få blad skrifven; bvarlor också dessa forsta sidor onekligen äro de aldra bästa, ja, de enda läsvärda i bela skrilten; all det ölriga skress när förf. tycktes lika mycket som sjelfva arbetet, emodan den väntande boktryckargossen begärde manuskript; att han således icke hade tid att tänka, bvarbeu tillbaka, eller framför sig, och att icke desto mindre den lillämnade novellen om två bälten utspanns till en toman af sju. År det på detta sätt man värdar silt eget litterära rykte och visar sin aktning mot publiken? Det är saledes mindre inför kritikens domstol, än inför sedolärans, ett så beskalladt arbete bor ställas under granskning, och när den förra mäste skjuta ilran sig ett mål, som hon nodgas förklara på en gång under och icke under hennes domvärjo, skall deremot den sednare afkunna ett så myckat strängare utslag derölver. — STIFTSNYLHETEE. — A —