börjat: med att vara en pederlig man och veta ingenting, och gubben Rahm, den bäst tecknade af alla karaktererna, lägger sig belt enkelt att dö, sedan ban ätit och supit ett par år på en hemmansdel, som man skaffat honom. Förf. har således icke begagnat något enda af de motiver, han bade till hands. Men, frågar man, hvarmed har han då fyllt sina 7 håsten? Förmodligen, liksom Walter Scott, med episoder af stort interesse, med romantiska skildringar af solkuppträden, naturscener och karakterer? Se bär hvad ban gjort. Ål solkupptråden förefaller egentligen bloti ett enda, det, då en kringresande lindansaretrupps pajazzo fär en pisksmåll och arresteras. Af interessanta bipersoner träffas, utom den menniskoålskande vårdshusvärdinnan, fru Wekström, en gammal kammartjenare Stensson, som dock hvarken är eller gör någonting, och hvars personlighet är så föga originell, att man träffar honom i nästan hvarenda roman och tbeaterpjes. samt en styrman Lodman, Everts vån, och, som det i början tycktes, designerad till grefvinnan Schönlebens man, men hvilket beslut sors. vid protokollsjusteringen suunit för godt att ändra. En i begynnelsen ganska gudlig person, som säger sig ha blifvit uppväckt? af en hederlig Clergyman, som ej kan kalla en svensk grefve och grefvinna för grefve och grefvinna, utan mylady och sir, hvilken sistnämnda titel ban älven beskär kammarljenaren; som en gång far ett riktigt berserksansall af sjomansglosor, men vid bvars gudlighet, engelska och sjomansspråk förf. snart tröttnar liksom läsaren, och slutar med att af honom göra detsamma, som af alla de öfriga, d. v. s. ingenting, eller med andra ord, en mycket bederlig och mycket bildad menniska. Huru denna bildniog flyger på bonom skola vi längre fram erfara. Men nalurscenerna och episoderna? Om de förra kan rec. intet formäla, emedan ban ej blifvit varse någon sådan, men af de sednare sorekommer visserligen en stor och betydande, som det vore oförsvarligt att sorbigåä, emedan den upptar ungefär en sjundedel af boken. Anna blir neml. helt oformodadt mir nichts, dir nichts, blind, och sådant sker, skulle någon tro det? vid äskådandet af ett sorgespel, som hennes älskade Birger författat. Detta är en så helt och hället ny verkan af sorgspel, att man ber våra pathologer taga händelsen ad nosam. Att man med et sorgspel kan ulledsna folk, alt man till och med kan ej blott lata dem gåspa munnen ur led, utan rent af doda dem med en ballad, såsom det händer skön Walborg; att man kan spräcka deras örbinna med musikens effekt, det veta vi; men att man kan berölva dem synen, den uppfinningen tillhör tlerr Mellin. For att. nu återställa Annas förlorade syn gör Crisman Lillie, som vid sitt gistermål med grelvinnan Agnes aflagt en högtidlig ed åt henne att vara Anna i faders ställe, med de bäda fruntimren och sin semäriga styfdotter Ada en resa till lialien, Härunder båller han det högtidliga löftet på ett verkligen saderligt sätt. Han sar nemligen med sin grefvinna förut i en vagn och later den blinda Anna, som icke kan ett ord af något främmande språk — ty så grundligt hade hennes uppsostran besorjis — fara i en annan vagn med den lilla dottern, som den känslolulla grefvinnan med moderlig ömhet lemnat i det något äldre, men blinda barnets vård. Nu kommer katastrofen. Vid färden upplör en backe i Italien snafvar en af bästarne för Annas vagn, hvars tyngd derigenom drager hela spannet med sig, faller på den efterföljande, denna på den tredje, med några engelska resande uti, denna på en fjerde, femte och sjelte, och så bär det af med bela karavanen, utan all nåd och barmhertighet utför backen, öfver bron, som mäste saknal ledstänger, bums ned i afgrunden, der en flod rianer, hvari vagnar, hästar och resande nedstörta, krossade och stympade. Man ser bäraf, att Herr M. är ingen man att varras med, och att han offrar menniskor med samma sinneslugn som konungen i Dbahomey. Härmed skulle då allt vara slut? Nej, förf. behöfver ånnu ett håste och derför bli de båda barnen räddade, man vet ej rått hur, men det gör också ingenting till saken. Vagnar, håstar och resenårer förgås, men de bli oskadda. Den dädlea