Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1847, sida 1

det vänliga, gästfria och enkla utseende, som prydde Knorreberga. När herrarnes vagnar körs de in på gården, hvars grind öppnades af en grof, fet piga, med gapande mun, visade sig prostinnan på trappan. Afven bennes å åsyn var en motsatts till prostinnan Bergmans, Hon var ovanligt lång, men smal och mager. (sid, 213.) Af olvanstående beskrifning väntar läsaren troligen en harrikatyrbild af misstagen sårnämbet, med allt, bvad dertill hörer. För ingen del; straxt derpå heter det, att prostinnans inPsjunkna ögon uttryckte dock artighet och yvälvilja?, och på intet ställe skildras hon annorlunda, än som ett hederligt , förnuftigt sruntimmer, och som en god busmoder. Hennes man omtalas i början men några tvetydiga uttryck, och sid. 135 såges, att i den gamles sluga uppsyn och flygande blickar läg medvetandet af Pnagon vigtig hemlichet. Icke förthy framstår denne prost aldrig annat, än som en hederlig man, och bans vigtiga hem lighet ? består i alt veta ingenting annat, än hvad nära nog hela verlden visste, eller att den gamle grefve Lillienstedis far ball en paturlig son, den han, ogrelligt nog, latit gå omkeing och tigga, och hvilket omtalas straxt i borjan al boken. Men om nu den rysning och mörkrådsla, hvarpå läsaren varit beredd, icke hemsökt honom, så får han vål då ätminstone för sig upprullad en skiftande tafla al händelser och Ålrentyr, interesserande genom sin inveckling, sin mångfald, och den skicklighet, hvarmed den intrasslade träden redes. Se hår handlingens skelett, Den olvannämnde grefve Lillienstedt hade, forledd af sin sednare hustru, något värdslösat sin son Everls upplostran, bvarigenom donno råkar i ett något vildt lefnadssätt och förslösar de egendomar, hans far lemnat honom, något, som pastas stundom inträfla med unga grefvar; men hvilka lsorvillelser dock icke närmare delaljeras, än som bär skett. Slutligen får han det insallet att bli sjöman och kringsvärmar som sådan på sjon i många är, bvarunder sadren sock ger honom en pension af, som han sjelf såger, nära fyra tusen R:dr, med hvilket item en sjöman bor kunna någorluuda taga sig ut, och hvaraf synes, att den gamle erefyens uppför rande mot sonen icke var så fasligt nattsvart?. Hemkommen tråfsar Evert sin ballsyster, enhkegresvinnan Schonleben, e2 ganska ädel, känslofull och gudstuklig dam, för hvilken han omtalar sin soresats, att al sadren begära pengar till ett skepp, hvarmed ban ville gå i Suhtan Sawaraks på Borneo tjenst och gifla sig med hans dotter, nagot hvarpå sadrep äfven ingår, Denna föresats blir likval outtord, emedan ban på fädernejorden älven trålsa den gamle, kringstrykande tiggaren Rahm, sadrens osfvannämnde, häkte halsbroder, jemte hans sextonariga dotter Anna, i hviken han förälshar sig, och prinsessan får saledes vika för tiggarslickan, hvilken Evert gör till sin gresvinna — ett infall, hvarom nyheten lägger gamle gresve Lillienstedt i gralven. Evert sjels har likväl endast på sotsäncen hnulit detta band och dör straxt efter vigseln. Nu var ligaaren Rahm en illslug persedel, som ganska väl insåg, bvilka fördelar han kunde draga af silt mälsinanskap för sin dotter, den i hast till en rik enkegrefvinna förvandlade, oerfarna flickan, som till medjäflarinna om attvet endast hade den känslosulla grefvinnan Schönseben, hvilken under ett anfall af religios samvetsgrannhet förstört det dokument, hvarigenom halsbrodren nyss afsagt sig alla anspråk på få: dernearf. Här, tänker läsaren, kan nu bli en högst interessant härsva af hoptrasslade förhållanden: det oersarna tiggarbarnet Anna, dess illistige sader, den sluge prosten Broman, och den sentimentala gresvinnan — fyra stolpar, hvarpå en så shick lig band, som Hr Mellins, bör kunna uppföra en rätt vacker romanbyggnad! Alldeles icke! frafvinnan Ågnac mftar sia med den Hhedeorlise