— —————— AA — ww-r.ww. —— —U—— JHABRnn ——————————— A—ckg —— — ——— Honstniärs göklets Afakedsf;. est för Adam Oehlensehläger, Oakladt denna fest kom att firas midt uli den betydelsesulla regnveckan och på sjelsva sju80varedagen, som från gammalt varit misstänkt för våtvåder, gynnades den dock af vackert solsken och blef derföre ganska talrikt besökt; ty utom 200 subskribenter, som egde inträde till sjelfva lesten, hade omkring ett tusen åltahundrade biljetter till inträde i trädgården blilvit utdelade, mest åt damer, som önskade alt se den frejdade skalden, Kl. 7 ankom Oehlensebläger och motiogs vid porten af Gillets nuvaraade ordsörande, som förde den ärade gästen in i norra paviljongen, som var dekorerad med de Skandinaviska rikenas fanor, konstnärs-gillets emblemer och lefvande vexter. I fonden af rummet var en liten tbeater, på midten af långväggen syntes Oehlenscblägers porträtt af Hansen, krönt med en Jagerkrans, och på hvarje pelare bängde en sköld som bar namnet af något bland diktarens arbeten. Oehlenschläger helsades välkommen af Hr öfver-post-direktöoren baron llamilton, som i ett lyckadt och varmt improviseradi tal redogjorde för konstnärs-gillets åndamål och dess, så väl som de nordiska folkens förbindelse till den, som genom att väcka slägtminnena, knutit det vänskapsband , som nu förenade Nordens tre stamsorvandter; talet slutade med en anhållan från Gillets sida att få räkna Oehlenschläger såsom sin första hedersledamot, Efter talets slut framträdde ordföranden, br doktor Wetterbergb, och öfverlemnade kallelsebrefvet, och gillet helsade sin hedeisledaruot med ett trefaldigt lifligt burrarop. I detta ögonblick gick förhänget för den lilla tbeatern åt sidan, och en tablå, före. ställande Brage, blef synlig. Under denna tabla alsjöpgos af konstnars-gillets sångasdelning foljande för tillfället al hr doktor Wetterbergh lorsattade verser, hvilka tryckta utdelades; Den gamle kämpen slumrar och drömmer på silt svärd, Der ättehögen speglar sig i vågen; . i Men krämarn med sin penning går ut i yije i kingsfärd Och inom templets skidgård vexer rågen; . Så bleknad var pår forntid, det sköna låg förs oe blödt ; Ack! har den nya vishet den gamla då förödt? Den ädla, friska andan — stolt i hågen ? Hvad buller hörs i bögen? Mar kämpen pakee nat reen? Hör på! hur svärdet rasslar nu deriane; Likt örn, som hvilat ut sig på högrest bautai sten, Det tar sig fart igen, det trogna minne; kring domnad verld det ställer sin kosa än en gång, Den fordna andan vaknar i Saga och i Sång, Står lefvande för folkens barnasinne, Hvem är, som vingar lånte åt minnets trötta örn? Som väckte slumrarn på hans glömda läger? . flvem är, på diktens farkost, den man, som står i i förn? Som forntidsundren för sin samtid säger At honom helgas sången, den höge skald i Nord,