EA O fe EL H: SFONEDENS Stockholm den 50:de Juli. Ett gammalt ordsprak såger: dintet ondt, som ej har något godt med sig.. Man kan ofta utur samma optimistiska synpunkt säga: ingenting dumt, som ej kan hafva någon nytta med sig. Ilvad som är det vissa är: att då man gör något onödigt eller obehörigt inom det politiska området, så verkar det oftast helt annat, än hvad man soreställt sig. Jag vill visst ej beskylla vederbörande sor att halva utfärdat den obehöfliga riksdagserinringen i någon sådan afsigt, som somliga vilja deti uppsöka. Jag tror ej, att man, genom päskyndandet af elektorsvalen inom Bondestandet, velat öfverrumpla menigheterna, o. s. v. Tvärtom anser jag hela den s. k. hhallelsene vara rent af en blott efterföljd af slentrianen, vidtagen utaf statsmän, som troligen hvarhea läst eller minnas de grundade anmärkningar emol dylika åtgärder, hvilka gjordes under ett hihartadt förhållande i gamla systemets dagar, och som iche egt nog förutseende att finna, huru just genom efterloljden af det utom lag grund de bruket, embetsmännen i en framtid mojligen kunde komma i en bögst obehaglig ställnivg, om detta skulle utan olsicielt tillkännagilvande afskaffas. Imellertid hor man redan från flera håll, att åtgärden råkat att sätta ett vida storre lil i de våljande, än som troligen (Lest varit fallet — och att nu mången, som bvarken mindes kallelsen i tiksdagsbeslutet, eller tänkte på att valen så snart skulle pågå, ännu mindre anade valsorråttningarnes utlysande på nästa Söndag, fatt en särdeles fart alt rådgöra och vigilera sor saken. Det berättas, att uppmärksambeten blifvit ganska spänd, och sådant brukar alltid medfora godt för stihetens sak, ty derät lutar ändock alltid mängden, Det sinnes visserligen personer, som af den lamhet, hvilken under sednare tid visat sig för det politiska lifvet, förutspå att valen blifva ett uttryck af den likgiltighet, som blandningen af förbopp: ningar och misstrostan, osverdrilna anspråk och ensaldig godttogenhet så lätt hos ett folk fram. kallar. Men det är iche utav, att man torde få förnimma motsatsen; och det år troligare, att efter hvilan, såsom man också gerna vill förebra svenska nationalkarakteren, verksamheten blilver snarare för hältig. bet bästa vore om den blelve lugn och allvarlig. På valen beror otvitvelahtigt mycket; men med vår riksdagssammansättning blifver det ändock den stora, yutre opinionen, upplyst af den oftentliga diskussionen, och uppsattad af, om ock få, dock kända och sortroende-egande organer, som afgör de stora sragornas utgång — notabene, om man vid detta begrepp eutgange, inskränker sig till det ännu bos oss enda resultatet, att det ej bär aldeles åt sanders, ulan att sakerna möjligen kunna blifva dett litet grand hättrec; ty storverk äro ej att tänka på, under våra nuvarande ställningar. aDet stora skys af våra slord. Man hör ibland framkastas en förundran öfver, all, då man nu en tid så allmänt sett sammankomster hållas, för öfverläggningar om en hop samhållsangelägenheter, i hvilka likvål den egentliga kärnan af folket icke bar annal, än onskningsrätt och på sin höjd kan visa beredvillighet och srikostighet, man icke alls före valterminen samlats, för att tala om de saker, som nära röra hela folkets väl, hvilka tillhöra nationens beslutande rätt, och för att bestämma åsigterna om tidens stora frågor, samt ölverenskomma om hvilka personer, som anses tjenligast att representera allmänna tänkesättet — då dessa äfven hade tillfälle att framlägga sina trosbekännelser och visa sin politiska duglighet. Visserligen är detta besynnerligt nog, och hetraktas derjemte, huru ringa vär politiska diskussion underhålles af tryckpressen, inom hvilken man nästan kan säga, att det blott är några få tidningar och ett halft dussin författare, som hålla den uppe) så äro dessa förhållanden