Article Image
all teckna hans soreträden såsom skaldo. På deuna skål tackade Ur etatsrådet med ett för tillfället författadt poöm. berester uppsteg Hr Professor Böttiger och föreslog i Svenska Sångens namn en skål tör den Nordiska Sångens Furste, för honom, hvars skapande snille framställt för oss i åskådlig bild, i lefvande handling, sådrens tid, häldernas minnen; för honom, hvars väldiga harposlag väckt sjelsve Walhalls Gudar till lif. Honom, lifvaren af den nordiska mythen, mästaren i nordiskt skaldskap, uppråtthållaren af den nordiska skådebanan, honom — yltrade talaren — ha vi känt, ba vi älskat, ba vi beundrat alltifrån den tid, vi hos Axel och Walborg gingo i skola att lära oss Danska. Och huru ba vi ej oönskat att en dag se honom af vänliga vågor förd till vår strand, buru ha vi ej längtat alt få visa honom, buru kär, huru dyrbar han för oss är, och tyda den genklang, bans sånger fuunit i Svenska ynglingens, Svenska mannens bröst! Och han har kommit; men kommit nu, under sommarens stiltje, då det nya Upsala är nära nog likaså utdödt, som dot gamla. Talaren slutade med orden: oLelve skaldernas Adamlo — Af nationernas kuratorer, i egenskap af ungdomens målsmän, osverräcktes i detsamma en krans af lager åt den firade gästen. Slutligen framträdde Orförande kurator Hr Rydberg och hembar å studentkorpsens vägnar den vidtfrejdade författaren sin hyllning. Vid denna skäl alsjöngos af Hr Nybom författade verser. Det var att beklaga, att den vackra festen icke gynnades af vacker väderlek. Ett ihallande stridt regn med äska nodgade sällskapet att håälla sig inom bus och hindrade alla de promenader i trägården, af hvilka man väntat ett ökadt lif åt det vackra skådespelet af en hyllningssest sor det mäktiga snille, som sor snart ett halst sekel sedan äterupplilvade den gemensamma nordiska sången, och ännu står qvar såsom dess Konung och Nestor. — Hr etatsrådet Oehlenschlåger alreste i dag på morgonen till Gamla Upsala och Dannemora, beledsagad af sitt sällskap från Stockholm, Hr baron von Beskow, och sin son Ar kammarjunkaren Oehlenschläger. — Sistl. Lördag och Sondag var luften qvalmig och tryckande och solen brände bet från den töckniga himmeln. ÅIven Måndagen var qvälvande bet, tills på middagen nagot regn föll, och åskan, ehuru ännu pa asständ, lät hora sig. Omkring kl. 35 nalkades ovädret på allvar. I söder och sydvest uppstego fruktansvårda moln, täta blixtrar korsade hvarandra och äskslagen blefvo allt starkare. Plotsligen framrusade en hvinande storm och förde med sig en hagelskur, den starkaste här i mannaminne inträffat. Haglen, stora som körsbär, krossade hundradetals fönsterrutor, sönderpiskade en stor mängd finare trågårdsvåxter, alslog potatiskälen och tillställde hvarjehanda sorodelser i stadens trägårdar. Lyckligtvis lärer ej i allmänhet nägon betydlig skada träffat sädesfälten; och landtbor påstå, att ovädret varit häftigast öfver sjelsva staden. Askan, som elter stormen nägot allägsnat sig, närmade sig äter mot qvällen och gick rakt bär öfver. Några utomordentligt starka blixtrar. ogonblickligt soljda af dunder, som skakade dörrar och fönster, injagade hos alla en oro, som beklagligtvis ej var ogrundad; ty snart visade starka eldsken från fyra särskilda trakter kring staden, att den fruktade olyckan inträffat. Det brann i Börje, i Rasbo, i Danmark och 1 Waksala. klämtningen från en af sistnämnde socknar ljöd hemskt, långt in på natten. Vi sakua ännu säkra underrättelser om den skada elden gjort; men det berättas att i Börje och i Rasbo en ladugård på hvardera stället, med kreatur och foder, nedbrunnit. I Waksala lärer en leda och i Danmark äfven en lada jemte ett utbus blifvit lågornas rof. —W — Ä— — — —— F

27 juli 1847, sida 2

Thumbnail