Article Image
af ömbet sor någon särskild ort eller någon särskild generation, underkasta sig att vinna mindre, än de kunde. Detta är då, det torde man begripa, en skänk, likasom hvarje annan gåfva vid en insamling åt nodlidande; och de tider äro förbi, då man, såsom Gustaf I och hans närmaste efterträdare, lilltrodde sig att förskrifva pris på varor. Man begriper ändtligen, att allt, hvad man kallar handel, dermed är slut, och alt den skada, som det vettlosa taxe-vurmeriet gör, egentligen drabbar producenten, d. v. s. den förste säljaren och den siste köparen, emedan ban då bvarken får sälja eller köpa, åtminstone icke utan dubbelt större förlust, än om handel finge finnas. Visserligen säger man, alt det endast är i nödens stund, att nöden har ingen lag, med flera dylika visa tänkespråk ; och man beklagar, all man nödgas ; och man onskar, ja hoppas, icke göra så mer. Men det är temligen påtagligt, att den nödens stund, som åberopas, har man oftast frambragt sjelf, åtminstone hjelpt naturen att frambringa. Ett exempel härpå visar sig skenbarligen i de Sveriges provinser, hvilka i år försålt sig, som man säger. Tror man sig vara alldeles oskyldig i denna händelse? Tror man, att de hade försält sig, om de icke varit vanda vid de öfliga utvägarna i ett sådant fall? be sälde det sista, emedan de visste, att om nöd derigerom uppstode, hade de den gamla utvägen att ropa på undsättning, med säkert hopp att få henne, i en eller annan form — af direkt skänk (eller lån) från staten, eller al orättvisa mot andra landskap. Hade menniskorna icke den vanan och den öfvertygelsen, alt Reg. alltid skulle tråda emellan, så lärde de, att tänka något litet för sig sjellva. Naturligtvis frågas: men när skall man begynna att lära dem det? när skall man ändtligen säga dem, alt de icke äro barn, utan öfverlemnas, såsom fullvuxne, åt sin egen omtanka? Få de böra det, när ingen nöd står på, så går tillsägelsen in genom ena örat och ut geuom det andra; de tro, såsom bortskämda barn, att af hotet dock aldrig blifver allvar. Visserligen vele vi påminna oss, att förmaningar utgingo om sorsigtighet och sparsambet; men var det nog? Antingen hade landet förlidet år frambragt tillräckligt födoämnen för sina inbyggare, eller bade det icke; och hvilketdera förbållandet var, mäste hafva kunnat utrönas, om man gripit sig an på skarpt allvar. I sednare fallet, eller om brist befunnits hota genom naturens åtgård, då hade nöden mojligtvis efter de gamla svenska begreppen åtminstone icke haft någon lag, och regeringen bade varit ursäktad, om bon tillgripit ett utförselförbud; men då hade det också bordt komma genast, innan någon del at landet haft tillfälle att göra en oskålig vinst på den andras bekostnad. Hade tillgången på födoämnen åter befunnits tillräcklig eller öfverflödig, så var tiden inne alt i rent språk säga landets invånare: I mästen ställa Er så, att det räcker ; ty bärmedelst varden J underrättade, alt inga utomordentiiga åtgårder komma att vidtagas, för att hjelpa ert osforstån 1; menniskor, som hafva lilsmedel i sina händer och äro vetilösa nog att bortslöddra dem, för att tigga eller svälta, förtjena att svälta. — Med en allokution i ungefärligen den andan skulle Regeringen bafva tvagit sina händer. Det är väl knappast att hoppas, att tillsägelsen haft omedelbar verkan; men hade det sedan visat sig, alt den varit allvarlig och icke tält någon dagtingan, så hade lexan kanske ändock icke varit bortkastad, och Svenskarne begynt en gång ana, att de äro sullvuxta menniskor och måste styra och ställa sor sig sjellva. Utan att det en gång riktigt oklämmer ata, som man säger, lära de det aldrig. Från uräldriga tider äro de uppfödde vid en viss besynnerlig fatalism; de halva varit fria genom lagar, men ofria barn genom en vidskeplig tradition att se sin regering i bänderna efter sina enklaste behof och att nästan betrakta som en synd alt tänka för sig sjelfva. Allt ifrån den tid, då de i missvext slag ade konungar till försoningsoffer åt gudarna och föraktade, ja sordrelvo konungar hufvudsakligen för onda ärs skull, intill närvarande stund, fordra de, att, utan egen omtanka, blifva födda af regeringen och antasta benne, om de ställt illa till för sie sjeffoa

22 juli 1847, sida 2

Thumbnail