FT No 158 för den 15:de dennes förmäler DagJigt Allehanda, ati etatsrådet Oehlensckhlagser dagen förut haft den nåden att spisa hos DD. MM. Konungen och Drottningen. Vi för Yär del tro icke, att DD. MM. betraklat-denna den store skalden af dem visade arlighet Såsom någon nåd. Vi gå så långt till och med, att vi våge pästå, det ingen annan, än Dagl. Allehandas och Posttidningens redaktioner vilja och kunna anse den såsom en sådan. Skalden bar af II. M. Konungen blifvit till bufvudstaden inbjuden; den enklaste och vanligaste gästfrihet fordrade väl således, att den ankomne gästen äfven en eller annan gång skulle inbjudas till värdens bord. Att värden var en Konung, gör i detta fall intet till saken. Det var icke för att bevisa en nåd, utan för att bereda både skalden och sig sjelf ett nöje, som Oscar I inbjöd Adam Oehlenschliger, kungen i diktningens verld. Detta är så solklart, att hvar och en, utom redaktören af en hoftidning, kan inse detsamma. Också få vi väl snart uti ifrågavarande tidning se, att etatsrådet Oehlenschläger då och då hade den nåden all samspråka med H. M. Konungen, eller någon ännan medlem af det svenska konungahuset; att han då och då hade den nåden, att i deras sällskap göra en utslygt till det och det kungliga lustslottet; att han då och då hade den nåden alt få hos DD. MM. och DD. KK. HH. göra sin asskedsuppvaktning o. s. v. — allt i den vanliga, stereotyperade och äckliga eurialslilen.