.H — Om fsånmgars förbättring. i När en frigifven fånge kommer i tjenst uti ett sådant godt bus, blir det alltid på bekostnad ads de förut der tjenandes moralitet. De, som voro der förut, bade alitid en aktining för sig sjellve; nu se de att deras husbondefolk aktar dem ringa, aktar den moraliska renbeten ringa, då man intränger en sådan kamrat, som nu skall vara deras jemlike. De förstå icke alsigten att förbättra. denna genom de andras högre moralitet ; de se blow degradationen, och — de hasva rätt. Amnar man väl sjelf umgås kamratligen, broderligen med den nye tjenaren? — Gör man icke det, så är ändamålet ju sförseladt; gör inan det åter, så blir det foretrådesvis framfor hvad man gör ät de andra, hvilkas moraliska åsigt, och hvilkas rättmätiga anspråk då blilva ännu mera angripna genom den nya methoden. Nej ; erkännom att afsigten aldrig var annat än alt låta den gamle tjestehjonspersonalen blifva de uppsostrande, och le commencement de la fin är om hela tjenstebjonsklassens moralitet blir genom ett dylikt försök af forbättreriet, på en gång nedsatt i värde, derigenom att dess erkända moraliska rang sornärmas, och att de sedan, man för man, gå ifrån detta stora steg af förnedring inom egen och andras opinion, ytterligare ned till mer och mera minskad finkänslighet i afseende på moraliskt värde. Skulle några bland dem, i trots af så ofördelaktiga omständigheter, stå på egen botten, bibehalla aktningen för sig sjelsva och stolte alvika från husbondefolkets i det praktiska ådagalagda, åsigt al moraliska anseendet, så skall denna högre sjelskänsla åter verka högst menligt på den nya kamraten, som dervid skall, vid tusende dagliga fall, vid belheten af sin omgisnings bemotande, känna sitt gamla sår upprilves, och deraf äterså hänvisningen till det lil, hav förut anses hafva fört, den umgängelse som icke försätter hans inre i strid med det yttre. Men endast sällan skall man hos tjensteklasSedn finna kraft. Ålvenså hos fången sällan den sublimt förbättrade beskaffenhet man måste förutsätta för att på allvar vilja genomdrifva denna moderva afart af sorbältreriet. Allmännast skall det väl tillgå på det sättet alt de tjenare, som förut varit i familjen, äro mindre säkra i sin tro på sig sjelfva, men likväl halva stora anspråk , framfor en straffad förbrytare ; dofas tro skakas våldsamt, och sinkänsligheten i afseende på reputationen sörsvianer, under det de bibehålla så mycket af anspråken alt de förmå visa brotislingen sitt förakt; under det att han retas och förbittras, inverkar han likväl småningom på dem, så att, efter långre eller kortare tid hafva de, som förut voro noggranna om sitt anseende, hunnit bli känslolösa derför, och nåsta steget blir att konformera sig med busbondefolkets åsigt, alt man icke behosver vara så noga. Umgås man med tjufvar och skälmar inom familjen så kan man med allt skäl också från andra håll draga dylika inom sin omgifoing — och hela klassen skall, med det fruktansvärda systemet, bli fullkomligen demoraliserad inom kanske tre eler fyra år. Det vore ju en herrlig vinst under det man icke vunnit något för den med förkärlek hyllade 1 brodren ! Har man betänkt. hvilka lockelser till niutning och vällefnad sörete sig i ett förmöget hus, och huru de måste å nyo verka på ett siane Som, redan sörut, mindre nära lyxen, lorgripil sig på dess tillgängar ? Allt bar detta vadliga System emot sig; under det att man till dess formon icke kan åberopa mer än en tom fras, så lydande: Å Ålt man bringar den fallne inom den moraliska helsans område — hvilket vi nu set huru det slår ut. Inom handtverkerierna möter honom likaledes många svårigheter. Man kan icke dölja bang