tionsvidriga förfarande samt erkände portugisiska folkels rätt att med vapen i hand tvinga drottningen till uppsyllandet af hennes pligter såsom konstitutionel monarkinna. Syftet med Englands intervention vore endast att göra ett slut på blodsutgjutelsen och återföra striden på diskussionens fält i rådkammaren. Frankrikes passivitet bestreds af lorden, som påstod fastmera, att franska kabinettet på grund af quadrupel alliansen uttryckligen påyrkat en beväpnad intervention. För öfrigt svängde sig lorden med de gamla utnötta argumenterna, all hade ej England deltagit i interventionen, så skulle Frankrike och Spanien, till icke ringa våda för portugisiska frihetens sak, iutervenerat på egen hand England förutan, och att icke England, utan att riskera ett krig på en gång både med Frankrike och Spanien, kunnat förbindra en intervention i Portugal. Ministern slöt med en återblick på de lyckliga resultater, som Englands politik, hvilken enligt ministerns förmenanande står i spetsen, för den moraliska, sociala och politiska civilisationen, haft i Grekland , i Spanien , i Belgien , och trodde sig deraf kunna sluta, alt brittiska politiken äfven i portugisitka angelägenheterna, så länge motsatsen icke kunde bevisas, måste antagas icke ett härsmån bafva afvikit från de konstitutionella grundsatser, som nu äro enda rättesnöret för ett fritt lands regering. Alven flera andra talare uppträdde, dels för, dels emot lord Palmerstons politik, men slutet på bela affären blef att berr Osborne tog sitt andragande tillbaka. Lord Jobn Russel bar återtagit den bill, enligt hvilken föryttringen af skuldsatta majorater och fideicomisser i Irland framdeles skulle varda tillåten , emedan det kommit till regeringens kunskap att inteckningar till belopp af flera millioner pund sterling skulle blisfva uppsagde, om billen antoges. Premierministern bar i underhuset förklarat, alt Sir John Davies företagit expeditionen emot Canton utan någon vidare instruktion, och blott i följd af den honom för utomordentliga fall tilldelade maktbefogenhet. Lord G. Bentinck väckte den 6:te i underhuset en motion al det syfte, att regeringen skulle förbjelpa brittiske innebafvare af spanska fonder till utbekommande af flera års hopade oguldne räntor till icke mindre belopp än 7 millioner pund sterling. Spanska statsskulden beloper sig till ungelär 76 millioner 4, hvaraf 46 mill. på brittiska fordringsegares händer: Lorden ansäg Spanien icke sakna förmåga alt betala, samt påyrkode derföre, att det i nödfall, genom våld, borde förmås till uppfyllandet al sina förbindelser. Lord Palmerston delade icke lord B:ks åsigter hvad användandet af våld beträffade, emedan fastställandet af en sådan princip skulle kunna inleda England i krig med hallva verlden. Ministern bestred icke Spaniens betalningsförmåga, men anmärkte, att dess ressurser hämmades i sin utveckling genom det absurda restrictions-systemet uti dess komerciella förhållanden, hvadan man torde få albida det otvifvelaktigt icke länge uleblisvande upphäfvandet eller mildrandet af detta system. Handeln, menade ministern , lider genom detta system i och för sig icke något särdeles afbräck, men den drifves nästan helt och hållet genom smugglare. Det gilves i Spanien icke mindre än 150,000 smugglare af profession och 20,000 douanierer till deras bevavakande och till skydd för hvad man behagar kalla anational-industriene, en industri, som i ställe för att vara produktiv, endast bar till följd att beröfva stalskassan dess inkomster. Frankrike påbördades att, af afundsjuka emot Eng land, hindra införandet af et liberalare han. delssystem. Ministern slöt med en varning till de främmande regeringar, som äro i skuld till brittiska undersäter, att en tid torde komma då Englands tålamod toge slut och allvarsamma medel anlitades till utkräfvande af brittiska undersåters fordringar. Ingen srämmande nation måtte derfore inbilla sig, att brittiska regeringen fortlarande skulle förhålla sig passivt vid äsynen af den orätt, som vedersares dess undersäter, eller att den ej skulle vara tillräckBat rngCHad att tvinoa vederhörande till upp