Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1847, sida 1

Vid genomögnandet af de med måndagsposten hit ingångna tidvingarne råkade vi att belt och hållet förbise en olexap, som dallas vår ma bonney, sjosroken Na jaden i Carlskrona, uti silt 75:dje nummer för den 17:de dennes bebagat gilva oss. Anledningen till vår lilla publicistiska guvernants tillråtlavisning är den, alt vi, i ett föregående nummer af vär tidning, inrymt plats åt en i bunden stil författad och mot fru E. Carlns sednaste arbete: aEn natt vid Bullarsjöno rigtad artikel, hvilken vår ma bonne sinner vara aså plump och otidig, både till anda och språk, att det verkligen förvånar henne, buru vi kunnat tillåta dess ifrande. — Naturligtvis mäste hennes asorvaningo i ännu högre grad ökas, då vi, i trots al bennes öfver ifrågavarande artikel uttalade lorkastelsedom, väge påstå, alt den till sin da n dan hvarken är oplump eller otidigo, utan tvertom, oaktadt det hårda och ofta vulgära språket, omisskänneligen synes vara dikterad af et för det sauna och heliga varmt klappande bjerta, hvilket just derföre, att fru Carlön i ofvannämnde roman så olyckligt sammanblandat dygd och last, frombet och hyckleri, råkat i harnesk mot henne och al denna sin känsla låtit sig sorleda till öfverdrift. Det var just den al en ädel harm lågande anda, som genomgick de ifrågavarande verserna, hvilken bestämde oss för detas insorande i vär lidning, oaktadt vi, lika väl som vår nådiga ma bonne Najaden, hade åtskilligt att anmärka ej blott mot språket, utan åfven mot formen, mot det rent tekniska i sjelfvå byggnaden af desamme. Ma bonne bar rät uti, att bem. verser icke äro någon kritik; men vi försäkre henne, att om fru Carlns roman: CEna natt vid Buklarsjöno underkastades en, ester estheliska regler genomsord, sträng granskning; så skulle den dom, som komme ati ulgöra resultatet af densamma, blilva mångsaldiga gånger svårare, än de kämsloyttringar, som i den af ma bonne klandrade adressen uttala sig. Vi halve visserligen icke, i likhet med vår ma bonne, inbjudit allmänheten på några alitterära soirer, hafve söljakteligen icke eller kunnat utgilva några aminneno al dylika tillställningar; men icke desto mindre fördriste vi oss hysa den öfvertygelse, att vi, med afseende på bedömandet af en litterär produkts större eller mindre esthetiska värde, kunbe fullt ut mäta oss med ma bonne, i håndelse någon täflan henne och oss emellan skulle komma ält ilrågasåltas. ÅÄnnu, bästa ma bonne, ett ord innan vi skiljas. Ni bar purat er stora förvåning deröfver, att vi i värt blad inrymt en plats för de till lru Carln adresserade verser, som ni behagal kalla aplumpa och otidiga. Hvad skulle ni väl säga, om vi på er, er sjelf, bästa ma bonne, tillämpade den gamla bibliska satsen; adu ser väl grandel i din broders öga; men icke bjelken i ditt egeto? — Genomlås t. ex. samma nummer, i bvilket ni, efter gammal vana, behagat nagga på llandelstidningens redaktorer, och ni skall på tredje kolumnens första spalt stöta på en insänd artikel, som alltigenom handlar om — gödsel, ej blott om vanlig dylik, utan om oAmirals-, Borgmästareoch simpel Bondgödsel af aldra minst välluktande sort! Det är verkligen förvånande, att er fina, vid Carlskrona-aristokratiens parsyrmer vanda näsa icke sörmedelst blotta lukten förvisade denna artikel till den stora upplagsplatsen bredvid lilla Björkbölmenv.? Men måhända har ni icke så siukänsliga luktorganer, som ni ofta låter påskina er vara begåsvad med. Det ser åtminstone så ut, då ni, utan alt det ringasle rynka på häsan, kunnat åt denna gödselartikel gifva den äskade ollentligbeten, — gifva den på samma gång, som ni anfaller en annan tidning derföre, alt den ger rum ät en uppsats, bvilken på intet sätt strider emot anständighetens fordringar och hvars enda fel är en portion öfverdrilt, sramkallad af öfverdrilten i en författarinnas sedemålning Ni flägådtr avtnare (1: