Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1847, sida 2

blef mycket törstig efter sillen, som skall ätas så sall som den kommer ur tunnan — den skulle bli den sannskyldiger. — Hoch ingenting vidare? Det är ju icke svårto. — AYAntet svårt? J mån tro det är min sann alls ingen lätt sak atl äta opp en salt sill. Det svider, det bränner och det sticker i halseno. — yvi få väl ta bort benen ur den? — Yyja visst. — Men kanske är det likväl ej så bra, när jag tänker rätt efter, ty vel ni, flickor, all jag såg verkligen min man, i drömmen, komma gåendes och räcka mig ett vattenglas utan både ben och armar. I finska kriget 1808 förlorade han också ett ben och en arm innan han blef dödskjuten; det kom sig kanske derat. Derföre kära flickor, låten J benen sitta qvar i sillen, om er blifvande kärastes välfärd är eder kär!) — )Ack, hvad det blir svårt att tugga de hårda beneno. . — vMen det allravärsta är ändå, att J ej fån skratta eller tala ett enda ord alltifrån den stunden J tagit första biten i munneno. De unga flickorna sågo pröfvande och tviflande på hvarandra. — Söta Tante lilla! utropade en af dem, odet må nu gå med alla drömmar hur det vill, men sådana konster går jag aldrig in på. Ilvad roligt hade jag väl af heia saken, om jag ej finge prata och jollra med någon 25. — oDu är en toka, som aldrig kan hålla dig vid något alfvarsamt. Men vet ni, att medlet är osvikligt. Jag glömmer aldrig, och härvid kom en tar Tante Stine Louise i ögat. Jag glömmer aldrig hur tydligt jag såg salig P i sin sändriksunisorm; (ty då fanns det fändrikar), värjan hängde väl ej vid sidan, ty som jag sagt, han var utan armar och utan ben, men rak och ståtlig var han som om den varit trädd honom genom kroppen. — Men ännu en sak till, kära flickor, J skolen no