Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1847, sida 2

mA ——— — ——— — ga märka, att då J läggen er, J måln ställa edra skor med tårna vända inåt sängen, ty annars går all kraft sin väg från hela företageto. Huru de unga fröknarne F skattade Tante Stine Louises systematiska lära, är oss fullkomligt obekant; men låtom oss skänka. vår uppmärksamhet åt en liten åhörarinna, som derunder ända hittills varit helt obemärkt i ett hörn af rummeto. oSmå grytor ha också öronop, säger ett gammalt ordspråk, hvars sanning i sjelfva verket och i tillämpningen väl ingen kan bestrida. Johanna, en faderoch moderlös flicka, hvars föräldrar, Sergeant Bergs, dogo i fattigdom, plägade länga tider så uppehålla sig på Snögle och vistas bland husets barn. För de mindre var hon en lekkamrat och för de äldre en lätjunge, ty hon lärde af dem sticka, läsa, sy, m. m. samt en osoufslre doulcuro sör deras syndiga ovilja all tala fransyska, ty hvarje gång obon amies, hörande dem hviska på svenska sig emellan, kastade forebrående blickar på dem, stötte de Johanna i ryggen sägande: Travaille petite Jeanne! såsom för alt låta höra sin färdighet i språket. a Denna ppesite Jeanner, var den obemärkta åhörarinnan. Tante Stine Louise blefhenne först varse, sedan hon slutat berätta. Hon srägade då brorsdöltrarne: (Croycz vous que la petile a entendu que je disais? Som ett trefaldigt echo ljöd: Non ma chere!s Johanna började sjunga: Ne meprisez point mon ensancep c., som hon hört af sröknarne, under det hon med förnyad ifver började sy på dockklädningen, som hvilat under Tante Stine Louises berättelse, af hvilken hvarje ord hade sästat sig i hennes sinne, ty Johanna var en liten fintlig och behändig flicka, som ej tanklöst lät någonting passera omkring sig och som hade en särdeles fallenhet för att apa ester hvad hon såg ofröknarner göra. Hvarjehanda små funderingar väcktes nu i hennes lilla hjerna. Fröknarner, tänkte hon, yoskda säkerligen göra som Hennes Nåd lärt dem och när hon