Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1847, sida 2

vånares nationalanda ej haft desto större spänstighet. Man sokte och fann andra punkter på jordklotet, der Englands sabrikater kande afsättas, och slutligen försökte man, oaktadt alla hotande faror, att smuggla. De flesta af dessa försök hade en bedroflig utgång. Det, som här kommer att skildras, gjorde dock ett nodavtag från regeln, tack var den unge mans ansträngningar och ihardighet, som örelagit detsamma ntan sina principalers auhlorisation. Vi vilje dock låta honom sjelf tala. År 1797 skickade mig min far, som bestämt mig för handeln, såsom lärling, till ett ansedt hus i Genf. Jag var då 15 är och hade mycken arbetslust. Jag förstod äfven alt göra mig så omtyckt af mina principaler, alt de behöllo mig efter tilländalupen larotid såsom bokhållare å der ras kontor. Dock stannade jag endast qvar för att göra mina föräldrar till viljes. ty min lön var obetydlig och dessutom skulle jag heldre, om jag fått följa min egen smak, sökt min lycka i utlandet. Jag tillbragte i denna. befallning ett enformigt lif till 1808, då de berömda dekreten af Milano och Berlin utkommo. Vi hade nägra varor, som snart gingo åt, och sedan kunde vi på intet vis skaffa oss nagra nya. Principaler, bokhållaee och lärlingar sutte hed armarne i kors och väntade. Till sidslördrif läste vi romaner af alla slag, goda och dåliga; mera än ett lånbibliothek har Napoleons hat emot England att tacka för sin lycka. Dagligen upprepades det gamla trösterika ordspråket ; spänner man bågen för mycket, så springer den sönder. Bågen tycktes dock vara temligen stark. I Februari 1809 annonserades i tidningarne, att i Cherbourg skulle säljas ett fartyg, som en kapare frånlogit Engelsmännen och hvars laddning just bestod af sådana varor, hvilka vi länge varit mn behot ulaf. Mina principåler beslöto att skicka försedd med instruktioner och ett kreditiv af 100. 000 Francs på Paris, till ort och ställe. Glad,