—— — INSANDT. Några ord om Fattigvårds-frågan. IV. Det tredje motivet sor sattigstyrelsens medlemmar, att icke svika sina förbindelser, var deras eget materiella interesse, eller, om de båda föregående blilvit utan verkan, lärer icke heller detta bära utmärkta frukter; ty fattigkostnadernas storlek berorswindre på ett strängt besparingssystem, än derpå, att understödet lemnas i rättan tid och så, att den fattige sedermera kan bjelpa sig sjell. Det bör lika ofta, som i penningar, bestå i goda råd, vänligt bemötande, fortsatt uppmårksamhet pi den sattiges lefnadssätt, och ett nit, som icke tröttnar vid första misslyckade försöket att återföra den lättjefulla och liderlige på dygdens och förnöjsamhetens väg. Och allt detta skulle man vänta af penningebegåret? Den girise soker i vår tid, liksom i Sallustii, mindre att spara, än att förtjena penningar. För honom är tiden det dyrbaraste kapitalet. Om ban således på kloka spekulatiouer använder den tid, som borde tillhört den fattize, skall ban förtjena mycket mer, än han förlorat genom att lemna denne åt sig sjelf. Hans besparing måste delas med alla hans medborgare, och blifver till intet, om de olriga föreståndarne äro bekymmerslösa och mera tänka på sitt eget bästa, än på kommunens. Hans vinst äter tillfaller honom ensamt, och blifver så mycket större, ju mer ban förmår aw ockra med de arbetandes krafter, det vill säga, ju mer ban sorsvårar för dessa personer möjligheten att hopspara något för ålderdomen. Vi hänvise den, som betvillar dessa reflexioners sanning, till ersarenheten. Må han ändersöka sorbållandet i Sverige och deraf se, hvilket inflytande det materiella interesset haft på kommunernas och fattigstyrelsernas ansträngningar för de fattiges väl! Ålven nu finnes sockenförsörjning; äfven nu har man på de fleste ställen, åtminstone öfverallt i städerna, fattigstyrelser wed sina ordningsoch ombudsmän i rotarne. Men hvad har väl deras nit uträttat? Huru ofta besöka dessa de fattige? Med få undantag knappt en gäng i qvartalet, hvarvid sattigsogden sorut tillsäger de fattige att vara hemma och hälla sig förberedda på besöket. Exempel förekomma, att de fattige bo på helt andra ställen af kommunen, men vid dessa högtidliga tillfällen infinna sig i sina gamla bostäder, för att icke blilva utstrukna ur den rotens fattiglista. Naturligtvis bestå högtidskläderna af de sämsta paltor, som den fattige kan öfverkomma, hvilka med otålighet bortkastas, så snart den besökande aflägsnat sig. En lag, hvilken, i likhet med Ständernas förslag, lemnar den gamla surdegen qvar, lärer icke kunna förändra mycket i detta förhållande. bet skall aldrig lyckas våra isoleringsapostlar, att, äfven med den bästa förordning, ingjuta en allmän anda i sockenmedlemmarne, eller att tillvågabringa en ens dräglig kommunalförvaltning, utan hvilken ingen åndamålsenlig fattigvårdsiorätning är möjlig. Härtill behöfves större samhälligheter, som kunna utöfva ett moraliskt tvång på de mindre, eller, med andra ord, gemensam styrelse för hela länet. Det gilves visserligen personer, hvilka anse allt, som icke bar sin grund i menniskans egoism, för opraktiskt och outförbart, och denna åsigt utgör deras theori, hvilken de bvarken vilja uppoffra för sörnultsskål, ej heller för grunder, hemtade ur erfarenbeten. Men så länge de icke kunna inrätta saken så, alt vården om de sattige blir en mycket vinstgifvande affär, i stället för ett tidsödande medborgerligt åliggande, torde de, hvad barmhertighetsverken beträffar, få göra ett undantag från sin mer skenbart, än verkligt sanna theori. Denna kan för öfrigt mycket lätt tillfredsställas, om kommunerna fingo ensamma bestå en del, t. ex. hålsten al utgifterna för sina sattiges underhåll, för att härigenom bilda en öfvergång till ett fullt rationelt system. Af det föregående torde vara klart, att Stän