Article Image
vore möjligt. Dertill kommer, att en persons ärliga underhåll ofta kostar mindre på ett ställe, än på ett annat, utan att man vid sockenförsörjningen kan eller får begagna sig af denna omständigbet till utgifternas forminskande. Visserligen bruha fattigstyrelserna i städerna att utplaniera sina fattiga på landet, men bäremot hafva landtboerne böjt rättvisa klagomål, så snart man öfverlåter den fattige åt den minstbjudande, utan afseende på om denne förmår föda sig och sin myndling. Å andra sidan är det både hårdt och förlustbringande, att genom socknarnes isolering tillika isolera familjens medlemmar från hvarandra och till exempel förbjuda den åldrige fadren att flytta till sin gifta, men i små omständigbeter varande dotter, hvilken, om bon fått något understöd, varit i stånd att föda sin fader. Så snart deremot kostnaderna bestridas ur gemensam kassa, kunna utan svårighet sådana öfverenskommelser träffas mellan slera socknars sattigstyrelser, att både mensklighetens och sparsamhetens fordringar blifva iillfredsställda. om sockenförsörjningen således tvingar staten alt lemna understödgifvarnes rättvisa anspråk utan allt afseende, så försvårar den icke mindre uppfyllandet af statens pligt att vaka öfver den fattiges underhåll och vård, samt på detta sätt bevara hans rätt. lluru skola väl bans klagomål bringas till offentlig kännedom och kunna afbjelpas, om hvarje socken bildar ett slutet belt? Huru skall en enskild fattigstyrelses bjertlöshet blifva framdragen och bestraffad så länge detta system ör fullt gällande? Skall staten skicka kommissarier till alla socknarne, för att mönstra de fattige och granska fattigförvaltningen? Ilvilka medel en hlystig stalskonst än må utsinna för detta ändamål, komma de likväl alltid alt hafva ett fel, eller att icke kunna utföras så, att afsigten vinnes. Sockenlörsörjningen sårar derföre lika mycket den sattiges som understödsgifvarnes rätt, men den sårar i lika bög grad deras gemensamma rättighet, i det den bindrar staten att vidtaga alla de åtgärder till sattigdomens förekommande, som äro öfverensslämmande med medborgarnes öfriga råtligheter. Ett sådant påstående kan synas underligt, då denna sak icke har med den egentliga faltigförsörjningen alt göra. Men den sammanhänger likväl så till vida dermed, som staten icke förmår utföra dessa åtgärder, om den icke kraftigt understödjes af alla understödsgifvarne. Frågan om arbetets organisation kan icke lösas genom en förordning, utan öfvertygelsen om sörsattningens rättvisa och ändamålsenlighet måste förut finnas hos pluraliteten af de lydande. Ett moraliskt tvång erfordras för att göra det legala verksamt ; och lagen måste erhålla lif genom allmänna meningen och allmänna andan. Statsmakterna måste med ett ord gifva kraft af lag ät de frivilliga ölverenskommelser, som de arbetsgifvande kunna träffa, och åt de tvångsåtgärder, som dessa i alla fall kunna utöfva mot de arbetssökande. Nu fråga vi hvarje förnuftig menniska, om man med någon sannolikhet kan boppas, all dylika ölverenskommelser skola kunna tlillvågabringas och upprålthällas inom en socken, der tillkomsten at en å två nya jordegare eller industriidkare kan kullslå hela byggnaden? Vi fråga om genom dessa oftast ensidiga bestämmelser industriidkarnes, arbetarnes och AA —

17 juni 1847, sida 2

Thumbnail