alt den alldra största vårdsloshet råder vid eldars uppgörande på skogarne, af Vallhjon, vid svedjande och vid åtskilliga andra tillfällen ; så måste man finna olämpligbeten af lagar, som synas medgilva en i landets väl så ingripande missbushållning. Näfver blifver snart en sällsynthet, och hvarmed skola skogsorterna sedan täcka sina bus, då halm der aldrig fås till kreaturens behof, och ardra täckningsämnen äro för dyra att anskaffa? Svedjande kan i sin helbet ej fördömmas; på god mark, eller der granen ulgör egentliga trädslaget, gagnar den mera än skadar, befordrar en ny skogsvext och lemnar bete för kregturen. Deremot kan intet vara skadligare på stenbunden eller skarp mark, eller hvarest tallen utgör egentliga trädslaget. De, som varit vållande till skogseldar, detta stora onda, straffas numera sällan eller aldrig. Alla gamla band, all tillsyn upphörde med 1805 års skogsförordning, som lamt och kort afhandlar detta vigtiga ämne. En helt annan anda i kraft och strafsbestämmelser råder i Kongl. Maj:ts Nådiga förordning om skogseldar af den 40:nde November 4690. Skogseldar få nu oftast härja och brinna, huru länge och huru mycket som helst, utan alt kronans ombud tillgora något, hvarken för släckning eller de skyldiges bestraffning. Averkan, eller rättare skogsstöld, anses icke för något brott, då ingen vanära vidlåder detta vinstgifvande yrke. Det högt uppdrilna priset på sågblockar gör, alt de lama böter, skogssorordningen bestämmer, icke medföra minsta kraft och verkan. Inga lagar äro bättre än lama lagar, eller lagar, som ej esterlelvas, ty de sednare leda till brott ock förakt för lagarne. Preussiska skogslagen bestämmer, all vallhjon ej får hafva elddon med sig i skogen, från 4:sta Maj till sista September, vid straff för dess husbonde af flera ärs såstninasarbete. Andra förbrytelser bestraffas i samma kraftfulla anda. En ny, allvarlig lag för skogarnes vård, tillvext och framtida bestånd, är af högsta beholvet påkallad, ehuru den kommer väl sent, äfven om den nu utfärdas. Men bättre dock sent, än aldrig. Framtiden skall med välsignelse erkänna den och med väåälsignelser ihågkomma dess stiftare. Att en ny skogslag, som lemnar skogarna den vård, de fordra för sitt framtida bestånd, äfven fordrar en alfvarlig tillsyn, är en gilven följd; den bör dock kunna inskränkas endast till skogsorterne. Den kostnad för staten, som en sådan tillsyn medför, ersättes mångdubbelt i en framtid, genom den säkerhet, den lemnar för skogarnes och af dem beroende nåringars framtida bestånd. Staten gilver så mycket till vägomläggningar, odlingar m. m., som allt visserligen är af mycken nytta för landet, men ej så ovillkorligen nödvändigt och ingripande i landets framtida väl, som en behörigen ordnad skogshushållning, hvaral skogsorternas framtida väl eller ve 051715802 beror. i Maj 1847 WW ermlänning. — —WAWL— — —