EA OR RES PO NEDENS. Stockholm den 4:de Juni. Ännu bälla sig börspriserna å spanmål hogre, än torgprisen, hvilket synes bevisa all tillgång finnes hos landimännen, och att det mera torde vara en följd af spekulation, än verklig brist, att varan upp: stegras. Får man tro enskilta nppgister, och icke de ensidiga bandelskorrespondenserna, så finnes ingen den ringaste anledning till, att spanmalstillgången i de ryska hamnarne kommer att tryta, eller att exportorbud i Ryssland ilragakomwer. Endast ifrån Finuland klagas öfver knappa tillgångar på vissa spanmålssorter, och torde således utlörseln derifran komma att alsladna af sig sjelf, om den ock icke sorbjudes. I mellertid torde vi snart fi rona, att den osåkerhet, hvari exportförbudet sorsalte en hvar, som förberedt beställning eller snar alsändning af spanmål från utländska östersjöbamnar, vallade en icke blott längsammare, utan äfven säkert vida mindre införsel, än som eljest egt rum; och oaktadt man visserligen bör de utländska prisen nu visa benägenhet till fall, torde våra inhemska snart åter resa sig. Sker det ej, så bevisar det, av tillgången inom landet varit, sasom mängen ock sagdt, större än man ville tro, då nagra enskilta interessen, med goda förespråkare inom sjelfva regeringen, uppväckte ropen på tvångsätgärder. Jrukssocietetens sammankomst bar denna gång varit upptagen al flera vigtiga ämnen, och man synes halva blilvit af den tankan, att societetens verksamhet behöfver tagas mera i anspråk, ty ett nytt möie är beramadt till nästa månads början. Planen att upplösa bergsskolan i Fahlun och förflytta den bit, bar blitvit tillintetgjord, och uppskjutandet af frågan om Gellivare-verkens inköp för societetens allmänna råkning torde med temlig visshet kunna antagas såsom ett förebud till ett blifvande afslag. Också är det mig omöjligt att fatta, hvartill en sådan åtgärd skulle gagna. Det allmänna vill jag ej tala om — iy det frågas nu icke eller. Vi slå närmare, än man inser, lill ett djerst spel med dess välfärd, sedan i våra inflytelseegandes logika nyltigqhetsprincipen, som till sin natur är egoistisk och enskild, uppställes såsom den ledande stjernan, och rälttsprincipen, som är jemnande och allmän, betraktas med förakt. Men hvad stulle väl brukssocietetens nu unisormerade och bevårjade patroner egentligen vinna på hela saken? Tro de, att, för det man läte de goda Sxvenska jernsorterue ligga begrafne i jorden, verlden begärlizare nöjer sig med våra sämre? kan man inbilla sig, alt i andra länder icke bebolvet uppsöker bättre och rikare tillgångar, då man ser, att vi icke täfla med dem och fördelaktigt använda vära egna? Eller vill man verkligeo sjelf drilva Gellivareverken? Vill man, såsom sig bör, använda norra Sveriges rikedom? Nåväl, bvartill tjenar då att genom beslut binda en hel brukssocietet samt siledes lemna till en allmän förvaltning, hvad blott enskildt nit, omtanka och vård kunra bringa till full nytta och kraft? Icke har vär jernhandtering sitt säkra skydd i våra bättre jernsorters undanhällande, utan i de såmres större brukbarhet, genom ändanålsenligare behandling och anvåndningssätt. Mg finnes det ännu i årtusenden på jorden lehof af alla slags jernsorter för de olika äudanål, hvartill menskliga industrien kan begagm dem. Hela hemligheten är, alt, i mån af detta behof, bereda och sullkomna tillverkninsen. Om vi ej sjelfva hafve nog kunskap, no ihärdighet, nog kapitaler att göra det; nåvä! lätom då dem, som ega allt detta, visa oss vägen. Vi draga ju sjelsve då mera fördel ras, i stället att eljest bafva ingen. Det blifer ändå slutligen Svenska bånder och Svenska slägten, som sa godt af ullänningarnes föregåmde anordningar och uppolfringar. bet ligger i sakens egen natur. Vi se ju det af 23 AUntaf cAm dan a. :aAanan lämnat acc I TEE SER