Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1847, sida 1

buru skogarna nu besinnas, huru de begagnas, huru nära uthuggna de äro, i alseende på virke till utrikes export på alla ställen der timmerhandeln en längre tid bedrilvits, måste ovilkorligen med smärta finna, att der nu välmågan räder, armodet med alla dess följder snart mäste inträffa, sedan man genom dels inga, dels lama skogslagar förstört hvad som funnits, forstört den uppvexande skogen, framtidens bopp, hvaraf landets väl cler ve i ekonomiskt hänseende i skogsorterna ovilkorligen kommer att bero. De nufvudsakligaste missbruken i afseende på skogarne bestå deruti, att till afsalu för sågverken nedhuggas unga tallar i oräknelig mängd, som, vid 40 alnars längd, endast lemna 8, 9 till 40 tum i topp, hvilka lemna ett omoget, ylsullt och dåligt virke, hvaraf mycket sjunker i vattendragen, innan det hunnit nedkomma till sågarne, och som ingalunda på utrikes ort gagnar vär trädhandel. — Att unga och de vackraste furuträden nedhuggas till sparrar for jernvägsanläggningar och utrikes export; alt unga tallar jemväl i oändlig mängd ärligen nedhuggas utom hägnad till soda ät getter och lar; att näfvertägt utom hägnad och löstägt endast verkställes genom trädens fällande, utan att, såsom sig bor, stege dervid hegagvas, då nåfverns tagande ej skadar trädet, hvilket om nägra år äter lemnar en ny skörd; att svedjande verkställes på stenbunden och skarp mark, eller på sådana ställen, der tallskogen utgör egentliga trädslaget; att skogseldar äga rum, utan deras uppholsmän nu mera blifva lagligen tilltalade: allt detta och mycket mera dylikt, bör utgöra föremål for en skogslag, såsom skadligt för skogarnes tillvext och framtida bestånd, Dertill kommer det högst menliga inflytande på skogsvard och egande-rätt, som härslyter af lagens stadgande, att åverkan, eller att stjäla släende skog, icke är stöld, Den mest välgörande torsatining för närvarande och kommande tider vore den, som med alsvar sorpbjode all huggning af sågtimmer till afsalu, hvilket ej vid 44 alnars längd baller minst 44 tum i topp — toppstockarne må blilva huru som heldst — och som förbjode huggning och utrikes skeppning af sparrar. Kongl. Maj:ts Nådiga förordning af den 2:dre April 4782 lemnar väl limmerhandeln tri öfver hela Riket; men stadgar, att konungens Befallningshafvande skall bestämma den längd och tjocklek, sägblocken måste innehålla. benna lag, utan kraft efter den 4:ste Aug. 4805, visar tydligen att man älven den tiden insag nyttan och nödvändigheten af ett stadgande i denna del. Huru mycket mera nu, med uthuggne skogar, utan minsta skygd lör den uppvexande tallskogen! Att hugsa sparrar al unga vackra tallar, som om några år skulle lemna saågtimmer och egaren en fördubblad vinst, är det mest skadliga för tallskogarnes och sågverkens framtida beständ. Sparrarne lemna nu ägaren en ringa inkomst emot det vårde, sagtimret äger, och ännn mer kömmer all åga. De så ut ur riket, utan alt lemna hvarken staten, sågverken etter landet den inkomst, som af en inom Riket förädlad vara bör kunna påråknas, och följden blir minskade inkomster för staten, minskade arbetsförtjenster inom landet och sågverkens undergång. Kongl, Maj:ts Nädiga förordning af den 42:te becemb. 4734, bestämmer en plikt af 46 öre sillyermynt för hvarje tall, som nedbugges till getters föda, för hvarje bjork, som nedeller topphugges till löfoch näfverlägt, samt 10 daler sillvermynis böter för unga björkars begagnande till lofsalar, löfvande i kyrkorna eller annorstädes, och detta fanns nödigt, med Rikets dävarande ypperliga skogar, i en så aflågsen forntid. Då man, synnerligen i Rikets norra provinser, ser de stora bögar af oråknesiga unga tallar, bvilka vid Allmogens ladugårdar årligen ligga nedhuggna, till. föda åt geuer och får, då man vet alt stegar vid näfveroch löstågt aldrig pegagnas: att björkskogen deremot för detÄ